Hjälp

Jag bröt ihopa igår natt... tårarna bara börja rinna och jag lät dem komma. 

Mitt ex har verkligen satt sig på min hjärna och där finns inget jag kan göra åt det. Det minsta lilla jag får något om vad han säger osv så mår jag skit. Och igår blev bara för mycket. 

Idag fick jag ett sms om pengar, att jag ska betala honom. Men har ej svarat. Han hota med polisen om jag inte började betala in 250 kr till hans konto från och med denna månad. 
Alltså, hur fan kan man säga en sån sak när han VET att jag inte har pengar, jag fixar inte detta. 

Denna månad får jag in 7800 kr och har räkningar för mer än 11 lakan så hur i helvete ska jag kunna ha ytterligare utgifter + överleva? Det går inte, men vem bryr sig om det? Det får gå hur det vill. Slutar snart bry mig helt och hållet. 

Allt och alla vill åt mig på något vis. Är det inte systemet som är fucked up så är det exet som håller på. Jag är i sönder, trassig och vetifan om jag kan bli återställd och tro på kärleken/hoppet och ljus framtid igen. Hade jag inte haft min dotter att tänka på så hade jag nock gjort något drastiskt. 

Sa högt igår mellan tårarna och snyftningarna att: 
- Jag behöver hjälp. Jag fixar inte detta mer. 
Och det är på många plan. Först och främst pengar så jag kan lugna ner mig ang räkningar och klara mig. Och sen ta hand om mig själv och jobb. Visserligen jobb i sommar men det varar ju inte för evigt =( 

Förlorad

Trodde nästan jag skulle få några tips/tricks på det andra inlägget men icke =(
Skulle jag behövt... men man kan inte få allt har jag fått uppleva för många gånger.

Har fått igång min dator jag haft gömd i ca 3 år. Helt ny, glömt lösenordet och försökte återställa det men gick inget vidare. Så snacka jag med en kille som visar sig vara en dator-kunnig-nörd som visste hur man skulle göra. Så vi tömde hela skiten och la in nytt. Tog sin tid men äntligen kan jag säga. Därför jag har varit frånvarande.

Efter besöket på psykiatrin så fick jag hem brev att jag skulle ringa och boka tid till läkare som ev kan skriva remiss till kurator eftersom jag har det så tufft som jag har det. Men hur ska jag ha råd att gå till läkaren när jag inte ens har pengar till alla räkningar? Good question =)

Otur med jobb...
Otur med killar...
Otur med eknomin... 

Jämnt och ständigt dessa kamper. Varför kan man aldrig få vara lycklig utan bekymmer. 

Jag mår inte alls bra idag, känner mig körd i botten, ångvält som har kört över mig ett par gånger, kniv i ryggen typ... Ändå har jag försökt hålla god min idag, men de har fan inte varit lätt alltså. 

Jag vill gråta men där finns inget, ögonen värker, huvudet spinner runt, hjärtat är i 1000 bitar, kroppen bara goes with the flow och själen är på rymmen. 
Detta är inte jag, Marie is gone. Tack vare ett as till ex som har förstört så mycket för mig. Att skriva om allting är inte lönt för ingen som kommer förstå mig och min känsla i det hela. 

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta mig ur denna situation... 
Just nu skulle jag mycket väl kunna göra slut på allt om här inte finns något som håller mig kvar. 
Jag är på väg långt långt ner i mörkret igen. Varför måste man känna saker? Why??

Väckt av bästa väninna o polisen

Mitt förra inlägg handla om att jag är vilse i mig själv och det är fortf så =( Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner eller hur jag borde känna just nu och det är jobbigt och är på g att bryta ihopa känns de som. Kändes så förut när jag var på anhörig mötet ikväll. Tårarna var där innanför men jag trängde undan dem. 

Helgen före valborg så kom mitt ex hit för att hämta saker. Han såg att jag sålt fiskarna med tillbehör och blev ursinnig. MEN skriver man: du kan avliva djuren... jag vill bara ha mina tattoo saker, resten kan du göra vad du vill med skrev han flera gånger. Hur ska jag tolka det? Att han fortf vill ha fiskarna? Jag antog att han inte ville ha med varken fiskarna eller sköldpaddan att göra med mer. 
Plus, jag stod utan pengar och var verkligen i nöd. Så, vad gör man?

Då sa han även, men då kan du sälja katten också. Lite skillnad, jag är hemma, ger henne mat, rensar hennes toa, leker med henne och ger henne all kärlek jag kan osv men han har inte ens varit här på två månader och tittat till sina djur som han skulle ta hand om för att han inte skulle dricka, hans hobby. Men vem har tagit hand om dem? Ger mat, bytar vatten, fixar pumpen, skurar stenarna till sköldpaddan med mera. Drar ström, hans saker står under mitt tak men vem är det som betalar räkningarna? Fråga han mig OM jag ville ta hand om dem? NEJ inte ett skit, inte ett ljud. 

Jag blev jätte arg, ledsen och sårad igen. Jag som trodde jag hade kommit långt men ack vad fel jag hade. Varför tillåter jag honom att komma åt mig på det viset för? Jag förstår inte! 

Jag orkade inte med hans skit och jag mådde skit så jag skrev till exet att jag hade tagit tabletter och ringt ambulansen. Vilket jag gjorde också för jag orkade inte mer. Orkade inte tänka, ville bara glömma, sova, sluta tänka... Min mobil dog så ingen kunde nå mig. 
Dagen efter så blev jag väckt av min bästa väninna, lillebrorsan o några poliser. Jag var yrvaken och ville bara fortsätta sova.

Jag berättar yrvaket varför, hur och när.. Sedan kom ambulansen och tog prover på mig och kollade mig i ögonen osv. Dem sa att jag var okej och det var jag också, allting blev bara för mycket. Han tog min dator, jag förlorade allting där i. Foton på tösens lucia, väninnans bröllop och på hunden jag hade som jag fick göra av med. Och dokument/brev med mera. Det tog mig hårt och hans elaka nertryckande, hotfulla sätt mot mig. 
Min väninna var redigt orolig, kramade mig, släppte inte mig ur sikte och jag bröt ihopa i hennes famn, återigen. Det blev en åktur till lasarettet i Hbg till psykiatrin.. Jag fick prata med en läkare där, berätta kort om åren som har gått, hur det har varit, känts osv. Men har inte råd att gå hos en kurator, knappt pengar till alla räkningar denna månad så ja, jag vet inte hur jag ska klara allt. Så det är också stressande, tar min energi. 
Läkaren sa även att de pillren jag tagit, anti depresiva vid ägglossning, är inge farliga.. kunde bli illamående och bli yr men kände inget alls. 

Fick brev idag att jag skulle boka tid hos en läkare för att få en remiss till kuratorn MEN har ju inga pengar, så hur ska det gå till??? Får snällt ringa dem och be om ett samtal istället så får jag säga som det är. Försöka lägga undan pengar till räkningarna men det kommer inte räcka ändå. Hjälp av kommunen blir det inte för enligt deras normer har jag fått för mycket pengar. De räknar ju inte med att man försöker bli skuldfri med mera. Har räkningar för över 10.000 kr varje månad, hyran är på 5517 kr. 

Fick lånat laptop av grannen så passar på att skriva bloggen =) 
Detta var min sorgliga, tråkiga, skamliga historia....