Frustrerad

Jag har nu varit singel sedan dec 2013 och det har tagit ett tag att släppa allt skit man gått igenom med det aset jag var tillsammans med i så många år att jag inte kan fatta det. 

Men jag är redo, mer än redo känns det som. 

I förra veckan vart jag så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle bli av. 
Att få känna beröring, närhet vilken sort som helst av nån man gillar hade lugnat mig. Jag saknar det oerhört mycket att det gör ont i mig. 

Mitt ex valde flaskan och droger istället för mig. Det första halvåret var helt underbart tills jag fick reda på allt. Sen dog vårt förhållande, bit för bit för varje månad som gick. Sexet dog helt och hållet, sen dog kyssarna bort, puss hit o dit men va fan är det när man är ett par? Kramarna blev färre och färre. 

Så närhet är viktigt för mig mer än nånsin just nu. Jag sitter hellre och myser, kelar och kyssas än att ha sex. För det är inget som är viktigt för mig nu utan det är närheten, beröringen, känna sig älskad och trygg.


Jag har träffat någon. Vi träffades första gången onsdagen före midsommar. Sen gick det två veckor innan vi sågs en andra gång. Han jobbar, har sina barn och dem är prio 1 och det förstår jag. Han tar hand om sin familj och vänner, dem är viktiga för honom. 
Vi har pratat jätte mycket. Han tog en risk att fråga mig om jag ville sova hos honom första gången vi sågs. Jag tog risken och gjorde det. Inget hände. Vi låg i sängen och pratade om allt möjligt. Underbart. Dagen efter så körde han mig till knutpunkten i Hbg för att jag skulle iväg med tåget och jobba. 
Sen så har vi pratat (mest på mitt intiativ) mer el mindre varje dag efter det tills nu i förra veckan då jag har börjat att tröttna på att det alltid är jag som tar kontakt. Jag skrev att jag backar, ska inte höra av mig förrän han hör av sig till mig av egen fri vilja. 
Han säger att han sakna mig när han var iväg på sin semester som han hade i förra veckan. 
Vi båda två känner att där finns något men han visar inget intresse. Eller så vet han inte hur han ska göra efter att ha varit gift i 17 år. Men hur svårt kan det vara och skicka iväg ett sms "hur mår du""hur går det på jobb" osv. 

Jag vill så mycket medan ja jag vet inte... tror inte vi är på samma plan mer. 

Jag förstår inte varför han inte bara lyfter luren, frågar om vi ska träffas nånstans, göra något mysigt och lära känna varann. Njuta av sommaren tillsammans, komma nånstans. Och ja, just det. Jag är först ut för hans del som han dejtar.... Hm.. ja precis! 

Jag ger honom denna veckan på sig att höra av sig på något vis, gör han ej det så ska jag be att få träffa honom snarast och prata med honom. Att antingen träffas vi och lär känna varann mer och utvecklas eller så går jag vidare. That´s it. Men får se vad som händer i veckan först. 

Känner mig inte som en "mamma"

Jag har stått ensam med min tös i många år utan att hennes pappa har brytt sig ett skit om skolan, henne eller visat intresse på något vis. 

När hon kom upp i 10 års åldern så slog hon bakut redan. Och det fortsatte i flera år till och prata väldigt mycket med hennes pappas fru och typ förstod mig och tyckte som jag men hennes pappa ansåg att de inte hade några problem med henne när hon var där. Klart, förstår jag också. Varannan helg träffa dem henne, tillräckligt för att hålla sig i styr tills hon kom hem till mig. Räckte hon kom innanför dörren. 

Jag försökte få i hopa ett möte med mig, mitt nuvarande ex, hennes pappa och hans fru MEN det ville inte hennes pappa återigen. Det enda jag vill ha förklarat för henne var: regler hos mig är dem samma som hos pappa osv. Att hon skulle förstå det och inte försöka spela ut oss mot varandra eller dra nytta av det hela. Men som vanligt så fick jag kniven i ryggen av hennes pappa. 

Det var sommar när jag försökte med detta. Det blev höst och min födelsedag närma sig. Jag och mitt ex var ute och gick, vi hade varit och handlat för att laga mat åt oss alla tre. 
Vi sitter i köket alla tre och ska äta när jag plötsligt känner händer runt min hals som klämmer åt. Tar mig för halsen spontant som en reflex för att ta bort det som snörs åt min hals men där e inget där. Sen börjar hjärtat pumpa som om det satt utanför bröstkorgen på mig. Jag blev rädd och chockad samtidigt men behärska mig för tösen satt jag där. Mitt sa till mig, kolla på de fyra hörnen på dörren och koncentrera dig på dem och andas långsamt, djupa andetag. Och det gjorde jag. Sen berätta han att det var en panikångestattack. 

När hon börja den stora skolan för högstadieelever redan i åk 6 så blev det nog för mycket. De andra tjejerna i klassen sket i läxor och tänkte bara på att vara med kompisar. Och detsamma gjorde tösen. Sen så vid ett tillfälle när jag förbjöd henne att gå ut på kvällen så såg jag att hennes kompis skrev könsord mot mig fast i tredje person o det tog tösen som att det var till henne men så var inte fallet. 
Jag berätta det för hennes pappa och hans fru och vi prata om saken och kom överens om att hon skulle flytta dig, till Ekeby. 

Nu var det min tur att köra varannan helg och i början var det extremt jobbigt men ändå befriande på något vis. Inga bråk, inte känna sig otillräcklig osv. 
Det visa sig vara ett bra val, hon har godkänt i alla ämnen (tror jag iaf hehe) och har bättre kompisar. 
Men ändock, hon har hittat på skit där också inte bara här hos mig. Tog ett tag innan dem såg vem hon var på riktigt och då ringer hennes pappas fru och säger att nu förstår jag hur du har haft det. Jag bara, eller hur! Prova stå helt själv, utan hjälp, ingen att prata med eller bolla idéer med. Helt ensam var jag. Visst har jag familj men de vi var inte så besvärliga när vi var små så mamma kunde inte säga något. Pappa har aldrig visat nått intresse heller så. 

Dem gifte sig men var nära att bryta pga tösen. Men dem tog sig igenom det. Fick barn själva.

Nu har det gått några år och tycker det har gått för långt. Att planera saker när det är min helg är inte ok. När tösen bodde hos mig och dem skulle göra saker så godkände jag att hon kunde åka dit, för klart hon ska hitta på saker med sin pappa osv. Men nu känns det som att jag "inte är mamma mer" utan måste typ ringa och be om lov om hon kan komma hit. 

Nu i veckan som kommer ska vi åka upp till Karlshamn med en vän och några barn för att göra det roligt. Och på fredag blir det nån sorts av aktivitet och där är också tösen inräknad. 

Det börjar sjuda inom mig, snart kokar det över. Då får jag ta och åka dit och sätta dem ner och prata med dem hur jag känner, hur det är och saker o ting. Det är inte meningen att jag som mamma ska bli bortstött på det här viset. Jag tycker det är förbannat orättvist. Jag betalar underhåll, jag ser till att här e mat när hon kommer hit och gör allt i min makt men blir överkörd ändå. Det är inte ok. 

Idag är hon 15 år, vill att hon själv ska inse att hon har det bra här, att jag vill henne allt gott i världen och älskar henne över allt annat och ska vilja komma själv utan att jag ringer och beklagar mig eller blir ledsen. Men när det börjar koka är det dags att åka dit och prata med dem båda två om saker och ting. 

Nu har jag kräkt av mig

Hjälp

Jag bröt ihopa igår natt... tårarna bara börja rinna och jag lät dem komma. 

Mitt ex har verkligen satt sig på min hjärna och där finns inget jag kan göra åt det. Det minsta lilla jag får något om vad han säger osv så mår jag skit. Och igår blev bara för mycket. 

Idag fick jag ett sms om pengar, att jag ska betala honom. Men har ej svarat. Han hota med polisen om jag inte började betala in 250 kr till hans konto från och med denna månad. 
Alltså, hur fan kan man säga en sån sak när han VET att jag inte har pengar, jag fixar inte detta. 

Denna månad får jag in 7800 kr och har räkningar för mer än 11 lakan så hur i helvete ska jag kunna ha ytterligare utgifter + överleva? Det går inte, men vem bryr sig om det? Det får gå hur det vill. Slutar snart bry mig helt och hållet. 

Allt och alla vill åt mig på något vis. Är det inte systemet som är fucked up så är det exet som håller på. Jag är i sönder, trassig och vetifan om jag kan bli återställd och tro på kärleken/hoppet och ljus framtid igen. Hade jag inte haft min dotter att tänka på så hade jag nock gjort något drastiskt. 

Sa högt igår mellan tårarna och snyftningarna att: 
- Jag behöver hjälp. Jag fixar inte detta mer. 
Och det är på många plan. Först och främst pengar så jag kan lugna ner mig ang räkningar och klara mig. Och sen ta hand om mig själv och jobb. Visserligen jobb i sommar men det varar ju inte för evigt =( 

Förlorad

Trodde nästan jag skulle få några tips/tricks på det andra inlägget men icke =(
Skulle jag behövt... men man kan inte få allt har jag fått uppleva för många gånger.

Har fått igång min dator jag haft gömd i ca 3 år. Helt ny, glömt lösenordet och försökte återställa det men gick inget vidare. Så snacka jag med en kille som visar sig vara en dator-kunnig-nörd som visste hur man skulle göra. Så vi tömde hela skiten och la in nytt. Tog sin tid men äntligen kan jag säga. Därför jag har varit frånvarande.

Efter besöket på psykiatrin så fick jag hem brev att jag skulle ringa och boka tid till läkare som ev kan skriva remiss till kurator eftersom jag har det så tufft som jag har det. Men hur ska jag ha råd att gå till läkaren när jag inte ens har pengar till alla räkningar? Good question =)

Otur med jobb...
Otur med killar...
Otur med eknomin... 

Jämnt och ständigt dessa kamper. Varför kan man aldrig få vara lycklig utan bekymmer. 

Jag mår inte alls bra idag, känner mig körd i botten, ångvält som har kört över mig ett par gånger, kniv i ryggen typ... Ändå har jag försökt hålla god min idag, men de har fan inte varit lätt alltså. 

Jag vill gråta men där finns inget, ögonen värker, huvudet spinner runt, hjärtat är i 1000 bitar, kroppen bara goes with the flow och själen är på rymmen. 
Detta är inte jag, Marie is gone. Tack vare ett as till ex som har förstört så mycket för mig. Att skriva om allting är inte lönt för ingen som kommer förstå mig och min känsla i det hela. 

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta mig ur denna situation... 
Just nu skulle jag mycket väl kunna göra slut på allt om här inte finns något som håller mig kvar. 
Jag är på väg långt långt ner i mörkret igen. Varför måste man känna saker? Why??

Väckt av bästa väninna o polisen

Mitt förra inlägg handla om att jag är vilse i mig själv och det är fortf så =( Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner eller hur jag borde känna just nu och det är jobbigt och är på g att bryta ihopa känns de som. Kändes så förut när jag var på anhörig mötet ikväll. Tårarna var där innanför men jag trängde undan dem. 

Helgen före valborg så kom mitt ex hit för att hämta saker. Han såg att jag sålt fiskarna med tillbehör och blev ursinnig. MEN skriver man: du kan avliva djuren... jag vill bara ha mina tattoo saker, resten kan du göra vad du vill med skrev han flera gånger. Hur ska jag tolka det? Att han fortf vill ha fiskarna? Jag antog att han inte ville ha med varken fiskarna eller sköldpaddan att göra med mer. 
Plus, jag stod utan pengar och var verkligen i nöd. Så, vad gör man?

Då sa han även, men då kan du sälja katten också. Lite skillnad, jag är hemma, ger henne mat, rensar hennes toa, leker med henne och ger henne all kärlek jag kan osv men han har inte ens varit här på två månader och tittat till sina djur som han skulle ta hand om för att han inte skulle dricka, hans hobby. Men vem har tagit hand om dem? Ger mat, bytar vatten, fixar pumpen, skurar stenarna till sköldpaddan med mera. Drar ström, hans saker står under mitt tak men vem är det som betalar räkningarna? Fråga han mig OM jag ville ta hand om dem? NEJ inte ett skit, inte ett ljud. 

Jag blev jätte arg, ledsen och sårad igen. Jag som trodde jag hade kommit långt men ack vad fel jag hade. Varför tillåter jag honom att komma åt mig på det viset för? Jag förstår inte! 

Jag orkade inte med hans skit och jag mådde skit så jag skrev till exet att jag hade tagit tabletter och ringt ambulansen. Vilket jag gjorde också för jag orkade inte mer. Orkade inte tänka, ville bara glömma, sova, sluta tänka... Min mobil dog så ingen kunde nå mig. 
Dagen efter så blev jag väckt av min bästa väninna, lillebrorsan o några poliser. Jag var yrvaken och ville bara fortsätta sova.

Jag berättar yrvaket varför, hur och när.. Sedan kom ambulansen och tog prover på mig och kollade mig i ögonen osv. Dem sa att jag var okej och det var jag också, allting blev bara för mycket. Han tog min dator, jag förlorade allting där i. Foton på tösens lucia, väninnans bröllop och på hunden jag hade som jag fick göra av med. Och dokument/brev med mera. Det tog mig hårt och hans elaka nertryckande, hotfulla sätt mot mig. 
Min väninna var redigt orolig, kramade mig, släppte inte mig ur sikte och jag bröt ihopa i hennes famn, återigen. Det blev en åktur till lasarettet i Hbg till psykiatrin.. Jag fick prata med en läkare där, berätta kort om åren som har gått, hur det har varit, känts osv. Men har inte råd att gå hos en kurator, knappt pengar till alla räkningar denna månad så ja, jag vet inte hur jag ska klara allt. Så det är också stressande, tar min energi. 
Läkaren sa även att de pillren jag tagit, anti depresiva vid ägglossning, är inge farliga.. kunde bli illamående och bli yr men kände inget alls. 

Fick brev idag att jag skulle boka tid hos en läkare för att få en remiss till kuratorn MEN har ju inga pengar, så hur ska det gå till??? Får snällt ringa dem och be om ett samtal istället så får jag säga som det är. Försöka lägga undan pengar till räkningarna men det kommer inte räcka ändå. Hjälp av kommunen blir det inte för enligt deras normer har jag fått för mycket pengar. De räknar ju inte med att man försöker bli skuldfri med mera. Har räkningar för över 10.000 kr varje månad, hyran är på 5517 kr. 

Fick lånat laptop av grannen så passar på att skriva bloggen =) 
Detta var min sorgliga, tråkiga, skamliga historia....

Känner mig vilse

Idag har min självkänsla inte varit på topp. Jag är missnöjd med mig själv. Jag är mer svullen nu än nånsin känns det som. Vill få bort min mage NU! 
Jag har varit låg också, har inte velat göra något alls men ändå kunnat kontrollera det lite grann iaf. 

Efter frukost diska jag upp efter mig.
Börjat att göra i ordning i sovrummet, sorterat, kläder på plats osv. Nu kan man gå framför garderoberna iaf =) 
Suttit vid datorn lite, nån timme. Snackat och lagt upp fler annonser på fejjan. 
Ätit och suttit igen. 

Jag har ingen aning vad det är med mig.
Jag har lätt för att gråta samtidigt som det är lika lätt att stänga av. Känner mig oduglig, ingen vill ha mig. Känner mig inte älskad nånstans. Fast jag säkert är det men inget jag vill känna just nu. 
Känner mig vilse, jag vet inte vad jag vill. Det är uppror i kroppen på mig. Äsch det är så svårt att beskriva.

Jag är inte rädd för att träffa folk och lära känna dem, det som skrämmer mig är en ny relation. 
Som min väninna sa:- Dags att ändra vanor och göra tvärtom istället. 
Istället för att snacka så mycket, träffa dem istället och se vad det är för några. Det ska jag göra =) 

Men vem vill ha mig som jag ser ut. Stor mage, sticker ut mer än brösten gör.. Känner mig spänd som en ballong. Jag vill dra åt magen, mindre lår och stuss. Jag vill börja träna men kan inte, kostar pengar som jag inte har. 

Imorgon är det fest iaf så har att göra här hemma.
Balkongen
Damma
Dammsuga
Tvätta golven
Undan med tvätten
Bädda sängen
Fönsterna borde jag också putsa då det är ljust länge på kvällarna nu
Kattlådan ska rensas och läggas i ny sand
Systembolaget

Jag har att göra med andra ord.

Killar = Rinner ut i sanden

Det händer mig allt för ofta att man träffar på en kille nånstans på nätet och man börjar prata och det flyter på. Man pratar om allt mellan himmel och jord och det känns bra dessutom. 

Så går det några dagar och sen så blir det bara tyst! Why liksom?
Man ser att dem har läst ens medd men inget svar. Hallå!

Är det så svårt att säga: 
-Nä alltså, du är inte min typ eller jag är inte intresserad!
Då kan man skippa väntan och bara gå vidare. Inget mer med det. Tycker det är så respektlöst att skita i att svara en. 


Började prata med en kille för några dagar sedan och han ser söt och gullig ut. Är 27 år, inga barn men vill ha i framtiden, haft 3 förhållanden som jag, varit mög alla tre/den ena värre än den andre, jobbar natt, bor i Hbg och är intresserad av mig.
Han har skrivit så söta och gulliga saker som han tycker om mig, hur han ser på mig osv. Trots allt skit man har i bagaget så säger han.
-Du kan prata om allt med mig bara så du vet.
-Jag ska ingenstans.
-Dig vill jag absolut inte missa.
-Kommer vilja träffa dig fler än en gång ska du veta.
Men saken är den att vi har inte träffats än. I och med att han jobbar natt så sover han till 15-16 tiden. Och igår hörde han nästan inte av sig alls, bara nått sms om att hans kompis kom dit och väckte honom sen inget mer. Fick meddelande på en sajt att han bad om ursäkt för mycket jobb häromkvällen.
Igårkväll skrev han förlåt igen för att han vart upptagen. Så då tänkte jag "om jag är tyst så borde han väl fatta att han ska skriva och kolla läget" men inget alls. Klockan tickar och blir senare och senare. När jag är på väg hem från en väninna så ringer jag upp honom. 

Han svarar. Pratar lite löst och ber om ursäkt för att han inte hört av sig, kom nyss hem, varit hos mamma o käket osv. Och jag bara... ja ja, bla bla bla.. Äter hos mamma, så bortskämd att han inte kan laga mat själv. Okej, upp till honom liksom.
Frågar honom varför han inte hört av sig och säger att ja men jag har ju också ett liv. Okej, absolut, fine. Men om du har så mycket annat omkring då har du ju ej tid för att träffa tjej, jodå men det har bara kommit lite emellan. Ja ja.. och blir tyst i luren. Sen säger han, ja jag vet inte vad jag ska säga. Inte jag heller säger jag och blir tyst igen och säger sen.. ja men ha en bra natt på jobb då så hörs vi. Han säger hejdå med och lägger på luren. 

Vart tog intresset vägen?
Han som så gärna ville träffa mig... 
Jag funderade som fasen på detta resten av vägen hem. Så skrev jag ett sms åt honom där jag tog upp om allt underbart han skrivit, nyfiken på att träffa honom osv. Att är hans intresse så starkt som han säger så ser man väl till att träffas o tar reda på om det som finns i luften finns på riktigt med, eller? Vad väntar han på liksom. Sen avsluta jag med, men jag gör så att när du känner för att höra av dig så finns jag här. Men, vänta ej för länge. 

Kan det bli mer tydligt?
Är det jag som är jobbig nu eller?
För krävande?
Ja jag lär väl märka om jag får något svar nån dag eller inte. 

Medberoende

Yes, jag är medberoende...
Efter 6 mån in i vårt förhållande (singel nu) så fick jag reda på att min dåvarande pojkvän var alkoholist. Det krossade mig totalt för det var en helt okänd värld för mig. Inget jag har varit i kontakt med tidigare så det skrämde mig. Men känslorna tog över och jag var ju kär så jag stannade kvar. 

Hans chef tvingade honom att gå på Antabus och fick dem där men det gick som det gick. 
Jag självklart blev lika sjuk som honom: kontroll, manipulerande, krävande, kritiserande, rädsla med mera. Jag tog över som "mamma", ringde läkare, hämta medicin, plockade upp efter honom, lagade mat osv. Jag gjorde det mesta. Jag gick även på hans lögner gång på gång, till slut så visste jag inte vad som var sant mer. Fick mer eller mindre kolla upp allting. Manipulera mig, tryckte ner mig psykiskt när han hade druckit: tjock o fett, gjorde aldrig någonting, satt bara på min feta röv och sökte inga jobb utan jag levde på honom. Allt var fel, allt var mitt fel. 
Att höra detta varje gång han hade druckit eller tagit något sluta med att man nästan börja tro på allting också. Gud som vi kunde bråka. Jag hade inte hjärta att slänga ut honom. Jag älskade ju honom. 

När han var nykter så var han hur go som helst. Vi kunde prata och han lovade att skärpa sig. Ja, tills hand började igen. När jag städade hittade jag flaskor på dem mest märkliga ställena, garderoben, byrån, bakom nån hylla, under badkaret ja överallt. Men nej, det var inte hans. Hur dem hamnade där visste han inte. 

Han skada sig alltid när vi skulle göra något här hemma. Vet inte hur många gånger jag ringt ambulansen. När han varit ute efter jobbet och druckit och fått ångest så ringer han och säger att han behöver hjälp, gråter i luren och säger att jag ska ringa ambulans och polisen för han behöver hjälp med vet inte vart han är. Till slut hittar dem honom och kör honom in till Hbg och in på psyket. Inget tvång så han skrev ut sig gång på gång när han hamnade där ett flertal gånger. 
I centrum hade han trillat och slagit i huvudet, jag fick inte röra honom men skulle ringa ambulans iaf så vi åkte in. Han ville ej vara kvar så han skulle ut och röka, där ute svimma han gång på gång men fick liv i honom innan vi ramla in i buskarna. Men det roliga är att de har aldrig tagit promillen på honom. Sjukt! 
En annan gång vifta han med pistol, visste inte om det var en riktig eller vad det var för något. Han sa till mig att gå ut och ta hunden med mig. Han skulle skjuta sig själv sa han. Jag började gråta och rusar ut. På vägen ut på gården väntar jag bara på att höra ett skott. Men inget hörs. Jag ringer 112 och dem skickar dit polis, patrull och en insatsstyrka. Helt jävla sjukt var allting. Jag fattar ingenting. Det regnar ute så jag och hunden är där ute utan att ens bli tillfrågad om jag fryser eller vill komma in i nån bil för skydd. Efter flera timmar så får dem fatt i honom. Samtidigt så blir det razzia i lägenheten om det skulle finnas fler vapen eller droger i hemmet. Jag får sitta i köket när dem är färdiga där men dem hittar inget. Jag pustar ut.... 

Dem försvinner och frågar om jag är ok och om jag har någon att prata med. Jag säger ja till allt och hämtar hem hunden som grannen tog hand om. Kommer hem och blir sittandes i soffan och så börjar tårarna rinna igen och jag kunde inte sluta. Jag va i chock.... 

Det sista året har varit en rent helvete. Utan att jag visste om det hade jag gått in i en djup depression i flera månader men till slut sökte jag hjälp men de ville inte sätta medicin för de trodde det skulle hjälpa med att börja gå och prata hos en kurator. Vilket jag gjorde en gång sen hade jag ej råd att gå tillbaka. 
Dum som jag var så förlovade vi oss. Trodde verkligen han skulle skärpa sig för inget kan krossa en så mycket som en förlovning. Det höll i 2 månader sedan bröt jag den. Om det påverkade honom? Nej, det tror jag inte. Det var bara för att hålla mig kvar lite längre. Men till slut så sa jag JA! Drick några öl hemma då. Jag ändra mig. Det chockade honom och i början så gjorde han det men han skämdes till slut så gömde han igen. Drack mer och blev ännu värre mot mig. 
En dag kommer han hem, ska göra mat åt mig.. Jag äter men han blir så arg att han börjar kasta mat efter mig och skriker så jag går.... Går hem till en väninna som går hit och pratar med honom. Det första jag får höra: Hade inte Marie gått härifrån så hade jag slagit henne. 
Det ena efter det andra... 

Jag gör slut, han flyttar in med sin fd kollega och börjar jobba hos honom som starta eget efter konkursen på deras jobb. Allt frid o fröjd. 
Efter några veckor skulle han hit, gå till AF och kommunen så frågade om han fick komma hit under tiden och jag var inte glad men sa ok. Vi pratade och han hade bestämt sig för att sluta/bli ren. Jag mitt dumma nöt går på allting igen och vi börjar träffas igen.. 
Han flyttar hit igen men adressen har han inte här. För så länge han bodde här kunde polisen inte göra ett skit eftersom han bodde här. Så det misstaget gjorde jag ej om igen. Men jag trilla dit igen. 

I dagsläget är jag singel.
Han bor i Malmö hos sin mor/far och har huset som hans farmor bott i. Ej varit hemma på snart 2 månader vilket har varit jätte skönt men han har mina nyckel =( Och han vill ej ge mig den. Nu väntar jag bara på att han ska komma och hämta sina grejer och få min nyckel. 

Gjorde ju ett misstag vid jul också. Hamna i säng, men där fick jag reda på att mina känslor var döda för honom. Allting gick väldigt snabbt och han brydde sig inte om mig för fem öre utan det hela handla bara om honom som alltid. På både gott och ont. 
Så går jag tillbaka så var nog mina känslor döda för länge sedan utan jag har levt på hoppet och tron att han kommer förändras, jag är ju hans stora kärlek med mera men så har det nog inte varit alls för då gör man inte så här mot en annan människa, kan jag tycka. 

Det går inte att sätta fingret på hur det känns i dem lägena allting händer för under tiden blir man så hjärntvättad och sjuk själv/samma beteende som den beroende/att man märker vad man själv gör. Men det jag vet är att man blir sårad gång på gång, besviken och gör ont. 

Det är svårt, jobbigt, mår skit, bryter ihop, tappar sig själv på vägen, självkänslan försvinner, kan ej vara sig själv, isolerad, stänger sig, muren blir skyhög känslomässigt, tuff o hård yta... 
Detta är bara förnamnet för har man ej själv varit i detta med nån som håller på så vet man inte vad man pratar om eller hur det känns/är. Det går ej att förstå. 

Vart jag är i dagsläget?
Jag är ETT SJÄLVKLART BESTÄMD att det aldrig blir han och jag igen. Jag är inte redo för något nytt, jag har mycket att bearbeta med mig själv vilket är på g. Det minsta lilla på tv så börjar tårarna rinna, jag drömmer otroligt mycket och mycket tankar i huvudet som snurrar så kan ej somna i perioder, just nu känns jag avstängd... Jag är inte rädd för mina drömmar eftersom det är mycket och intensivt och likadant med mina tankar innan sängen utan det är nog ett sätt för kroppen att bearbeta allting, hoppas jag. Men fått tips på att ha penna o papper vid sängen så jag kan skriva ner mina drömmar... Inte alltid man kommer ihåg dem.. Så jag tar en dag i taget. Jag tror på mig själv, jag är värd så mycket mer och det blir ljusare med tiden =)

Mobbad

Jag vart mobbad i skolan från 1a klass till nästan hela högstadiet för min hårfärg, fräknar, hy osv. Och jag var inte populär i skolan utan den som var tyst, tillbakadragen och syntes inte. Jag var en nobody helt enkelt. (känns jobbigt att dra upp detta igen men ett måste för mig själv)

En kille i klassen slog mig alltid i huvudet... Alla såg vad dem gjorde... Ingen gjorde något.. Var dem som sa fula ord... Var det pyjamasparty vart jag aldrig bjuden.... Var det disco med klassen blev jag inte uppbjuden på nån dans...

Jag minns en dag som var fruktansvärd för mig.
Gick ute i Allerum åk 4-6. Kommer dit på morgonen med skolbussen, alla springer in i skolan men jag går bakom skolan och fullständigt gråter ögonen ur mig. Jag mådde så dåligt att jag inte ens ville gå in i skolan. Det tog ett tag innan läraren märkte något. Men minns ej vad som hände sen. Jag vet bara känslan och den var hemsk.

Tänkte många gånger att ingen tycker om mig.. ingen gillar mig..
Fanns dem i klassen som var ihopa men på alla dessa 9 år var jag ingens flickvän.

Först när en ny kille flytta dit och började skolan som fick nyss om mig. Han ringde mig en vacker dag och frågade mig om jag ville bli ihop med honom. Jag kommer ihåg att jag kände mig jätte lång, växte 2 dm typ. Jätte härlig känsla och jag sa JA givetvis hehe. Han var ju snygg =)
Vi umgicks jätte mycket, somnade i hans säng många gånger när vi lyssnade på ett kassetband med Bryan Adams. Jag minns att vi var ute och gick med vår hund och han har försökt pussa mig innan men jag hade aldrig pussat någon så jag ville inte riktigt eller kom på den ena ursäkten efter den andra. Men en dag så tryckte han upp mig mot en staket, stort och långt så ingen kunde se oss och kysste mig. Den här killen heter Micke... var min första kille, min första kyss och första sova över/somna hos hehe.

Efter mina förhållanden som jag har låtit killen köra över mig så pass som jag gjort har kommit till ytan och jag förstår vart det kommer ifrån tack vare anhörig gruppen jag går hos varje onsdag kväll som medberoende, mitt ex är alkoholist.
Min dåliga självkänsla har hängt med hela vägen in i mina förhållanden också. Jag har funnit mig i att bli nertryckt, bli dåligt behandlad m.m pga min barndoms mobbing som formade mig redan som liten. Hemska tanke men så är det.

Detta kom jag till insikt med i förra veckan.
Så nu när jag vet kan jag göra något åt det... =)

Min självkänsla ska på topp men det är baby steg dit.
Är på god väg...

Mansförkylning = Dödssjuk

För snart en vecka sedan så var jag ute och festa loss och det rejält. Var ju inte meningen men blir så när det är så pass länge sedan att man har noll koll på sig själv och sina begränsningar. 
Jag pussade en kompis, drack ur en grannes glas som han lämnade kvar och hångla med en annan. Detta är på fredagen.

På lördag sticker jag och väninnan till Malmö för att komma hemifrån och roadtrip by buss/tåg. Messar exet att vi ev ska ner och han ville jätte gärna träffa oss. Min tanke var att ta tillbaka min nyckel som han inte har nytta av där nere. Men av flera samtal så märkte jag att han var inte nykter/drogfri så jag var inte alls glad över att träffa honom men vi sveptes med. Han hade inga nycklar på sig heller =( Vilket han sa iaf men de tror jag nog. Vem går ut utan nycklar liksom?

På kvällen där börjar jag frysa. Riktigt in i benmärgen.
På natten mellan lör och sön så börjar halsen strula, ont att svälja.
På morgonen/förmiddagen går jag upp, dricker och skriver en status på fejjan och äter lite. Sen tänkte jag sova igen och då börjar frossan.. Åh jag bara:- Nääääää!

Så jo, feber gå G big time. 
För att fatta mig kort så har jag aldrig mått så dåligt som jag gjorde denna omgången och när jag jämför med en mansförkylningen = dödssjuk så hajar jag. Jag har haft sån frossa så ingenting hjälper/febertoppen va rinnande och het och jag kunde ej äta under den här perioden. Först när febertoppen lagt sig började magen kurra. Så då fick jag passa på att äta.
Så söndag/måndag låg jag bara och var helt borta och ensam. Ingen som kunde hjälpa mig. Mamma handla nyponsoppa åt mig iaf så lite hjälp fick jag. Så jag åt mer el mindre flytande ett par dagar. Under tiden så hade halsen lugnat sig och ringde måndag kväll till 1177 för jag hade börjat få ont i mina leder i knäna och huvudvärk. Sköterskan jag fick prata med gissade på att det va influensan och inget att göra åt utan kroppen läker själv. 

Men på tisdagen så kände jag att det blev 10 gg värre i halsen, kunde knappt prata, svälja och gjorde skit ont. Kollade i speglen med ficklampa, alldeles röd/vita belägningar och golfboll på vänster sida. Inget snack om saken. Ringer vårdcentralen och får en tid 45 min senare. Snabba puckar. Hon bad mig även ta en temp. 
Jag hade 38 grader feber och kände mig ändå piggare nästan frisk så då började jag undra hur hög feber jag haft sön/mån. Närmre 40 grader kanske. Men iaf, kom till läkaren (karl) och titta mig i halsen och sa:- Det va inte vackert! Tog ett halsprov fast jag visste till 100 % att det var halsfluss. 
Mycket riktigt =( Fick penicillin.

Handla på vägen hem, nyponsoppa hehe. Så flytande ett par dagar och det enda som var positivt va att jag tänkte "går nog ner några kilon på detta =)". 

1. Fryser på kvällen (lör)
2. Halsen på natten
3. Frossa på morgon/förmiddagen (sön)
4. Febertopp och svettas som en gris (kläder på mig så jag fick ur en del av bakterierna) 
5. Passade på att äta när febertoppen lagt sig och innan frossan kom igen.
6. Börjar lederna göra ont hur jag än ligger (mån)
7. Frossan/febertoppen går som en berg o dalbana (sön-tors)
8. Hemska huvudvärken som inga piller biter på (mån)
9. Febern minskar och vårdcentralen, börjar penicillin direkt på apoteket (tis)
10. Febern minskar mer o mer och blir mig själv sakta sakta (ons)
11. Febern borta och kan äta lite mer än två gånger dagen (tors)

Så när jag som tjej säger att nu vet jag hur ni killar känner er bara ni har en förkylningen, Jag Tror Er!!! 
Så dåligt som jag har mått i min ensamhet utan nån som visar omtanke, tar hand om och kärlek önskar jag ingen på jorden hur nära vänner man är eller ens värsta fiende. Så efter denna rundan men många SÅ haha nä men skämt åsido så är jag tacksam för att jag är bättre/frisk och en dag kvar på min penicillin kur :D

Utgång El Inte????

Idag har det varit full rulle kan jag säga.

• Vakna.
• Ut med vovven Ame.
• Hem, käka, kolla fejjan och titta buss/tågtider mot Ekeby.
• Bytar om och sticker till tåget i all hast.
• Åker till Ekeby och hälsar på hos min dotters pappa/fru.
• Fikar/pratar om konfirmationen som komma skall.
• Åker hem igen med tösen, tösen hämtar busskort jag går till väninna där vi möts.
• Messar väninna som frågade i ons om jag skulle med ut.
• Väninna sminkar/fixar hår o kläder.
• På väg hem får jag mess tillbaka att hennes väninna har gett återbud.
• Fixar med håret, kollar buss och messar.

Jag kände bara att jag vill inte gå ut själv idag, en annan dag absolut men just idag ville jag inte det. Skulle först till Dickens en runda för hannas styvmamma skulle ut och festa så skulle titta förbi =) Sen vidare mot Harrys för att dansa/röra på sig. Men så skrev min väninna att hon kanske kan hänga med ut en stund. Men vad är en liten stund plus att hon hade tappat lusten så hur lönt är det då på en skala mellan 1 - 100? Jag bara kände hur all lust sögs ur mig med Med så tveksamma mess och vet liksom inte vad hon vill. Men hallå? Det var ju du som fråga mig....Men men.. 

Satte mig ner vid datorn, kolla upp vad vi skulle beställa och ringde. Jag och tösen hade inte ätit något speciellt på eftermiddagen och var jätte hungriga. Så det blev inbakad pizza åt mig och kebabtallrik åt tösen. Blev så jäkla mätt. Tösen blev trött och la sig. Hennes styvmamma ringer och säger att jag får lov att hänga med dem om jag ville, vilket var jätte snällt av henne men jag hade redan bestämt mig för att det blev datorn och jag i soffan. En annan gång. 

Så man fixade sig helt i onödan =( Känns lite surt för väninnan som gjorde detta skulle samtidigt göra mat och tvätta plus ner med saker i källaren för att hennes kille skulle komma. Men vi hjälpte henne ner med sakerna så fick hon det ur världen iaf =) Så lite nyttig har man varit idag =)

Nä nu är klockan mycket och mina ögon vill inte så mycket mer. 
Sov så gott <3

 

Killarna I Mitt Liv

Jag har haft sådan otur med killar och kärlekslivet så det finns inte. Men visst har det funnits visa ljusglimtar absolut men om man tänker långsiktigt så är det inget som varat länge innan ens lycka försvann, känna sig älskad/omtyckt och uppskattad.

Tösens pappa träffa jag när jag var 17-18 år. Fick tösen när jag var 19, några månader senare blev jag 20. Inte lätt med en svärmor som inte gillar en och som vill få en idiotförklarad mer el mindre. Han jobba natt på Findus och var själv större delen av dagen tills efter lunch och blev att jag tog bussen in till Hbg och hälsade på min mamma/syskon ganska mycket. Suttit i häktet misstänkt för smuggling men jag var icke inblandad men det var hennes pappa. Fick fängelse sen. Så satt själv i ett hus med ladugård, djur och tösen. Sedan flyttar vi mer in i centrum i Ekeby och kort därefter träffar hennes pappa nån annan som bor hos hans pappa och blir kär i henne så det tar slut mellan oss. Stoppar även en andra graviditet i nästan 16 veckan så 1 Jan 2003 tog jag en tablett som hävde graviditeten och sen den 3 Jan 2003 så blev jag inlagd för mini-förlossning. 

Killen efter det träffa jag ute på nattklubben Cantina när den fanns i Helsingborg. Han satt och sov och jag föll pladask för honom. Är första gången det blev kärlek vid första ögonkastet för mig. Men han träffa ju andra också så jag mer el mindre fick slåss för honom. 
Men jag fick honom för mig själv till slut men det var ingen dans på rosor det heller. Vi bråka mycket och många gånger utan anledning och han var super svartsjuk. Hans polare ville ha mig men det fick han inte så hans bror skröt om hur vi hade fått ihop det och sen att hans tjej hade kommit hem och slängt ut mig med huvudet före. Men det roliga är att allt var lögn haha. Jag sa, vi tar på oss går dit och pratar med honom/dem. Då tveka han och ville inte. Sen så kom min bästa väninna och killen i bråk och jag ville inte ta någons parti eftersom det var min bästa vän och pojkvän. Men så tyckte inte min väninna så vi sluta prata/umgås med varann. Sen så vart han otrogen med. Men dum som jag var så fortsatte vi tills jag insåg att mina känslor var helt döda så jag gjorde slut.

Singel 4 år och fick lära mig vad killar vill ha och det tog sin tid kan jag säga men sen var det min tur att spela på killarnas känslor och egon. 

Via internet träffa jag mitt senaste ex som visa sig vara alkoholist som jag fick reda på efter 6 månader. Det kom som en rejäl chock kan jag säga. Inte konstigt mitt flack öl försvann på två röda. Men känslorna styrde så jag stannade kvar för jag visste ju inte vad detta skulle innebära men hade jag vetat så hade jag inte fortsatt. 
Det har varit mycket lögner, olika versioner på samma historia, förnekelse, sårad, nervärderad, olika personligheter osv. Ja jag kan fortsätta men det är ett rent helvete minst sagt. För varje gång jag insåg vad han höll på med och gick med på att det var okej så blev det bara värre och värre. Det har varit att ringa både polis och ambulans. Så har varit på sjukhuset ett par gånger pga skador när han har druckit (som jag har fattat nu). Polisen har varit här ett par gånger. Sist blev det även razzia här. Ingen upplevelse kan jag säga men de fann inget vilket jag nästan var övertygad om. Men dem var snälla och lyfte och satte tillbaka sakerna förutom lådorna i sovrummet som blev lita rörigt. Sist jag var på sjukhuset så skulle jag även jobba dagen efter så jag satt med honom hela natten annars skulle han skita i det. Flytta isär och sluta med att vi blev ihopa igen. Mitt största misstag ever. Men även nu när vi inte är tillsammans mer för mina känslor är döda så har han ändå en förmåga att få mig att må piss som i ett annat inlägg jag skrev i helgen som varit. 

Haft killar innan jag träffa tösens pappa men inget att hänga i julgranen som dessa.
Och nu är man singel igen och vill inget annat än att träffa någon som är snäll, omtänksam och kärleksfull och vilja ha barn med mig... Ska det vara så himla svårt????

Värdefull

Mmmm...
Jaha, så ännu en dag åt skogen känns de som. 
Låg och drog mig länge fast dem håller på och hamrar, sågar där ute på gården till förskolan. Gick upp, klädde mig och stack iväg och gick ut med lilla Ame i regnet. Men vad gör det? Blev lita blöt men inte så mycket. Va skönt väder ute annars. Gick lugnt och sansat i mina egna tankar. Vovven gjorde sina behov.

När jag kom hem så gjorde jag frukost + satte igång en maskin disk. Tog med frukosten till datorn och satte igång den, tänkte göra nytta med att lägga in mina annonser på pryllarna jag fota igår. Kom in på fejjan och kollade igenom där, spelade lite Bingo så man fördrev tiden där lite grann. La in 4 annonser på bud i Fynda i Klippan så man får inte lita pengar =) Är behövligt nu kan jag säga. 

Övrigt har dagen varit piss. Ville gå och lägga mig igen för livet är trist just nu, för mycket bekymmer som inte reder ut sig och inget händer. Tycker synd om mig själv att det aldrig ska få vara glatt, lycklig och uppskatta det underbara livet. Hur ska man kunna göra det när man jämnt och ständigt ska fajtas med något i samhället? Är det inte pengar det handlar om så är det något annat. Och just nu är det mycket runt omkring mig som faller. HUR ska jag orka liksom. Ingen som ger mig energi. 

Helt plötsligt var kl 16.55 och var tvungen att göra vid mig för anhörigmötet. Blev jeans, top och kofta och mina brillor jag hittat =) 
Fick höra att jag passade i glasögon hehe och att kvinnan som höll i mötet kände sig väldigt iakttagen i och med att jag hade brillorna på mig hehe. Brukar ju inte ha det för jag är en slarvemaja. Idag prata vi om barnen i familjen, hur dem blir och priset för det och känslan. Kunde dock ej placera mig själv men jag är den som gärna hjälper andra före mig själv. Hur det kan komma sig vet jag inte. Kan väl vara så att när jag var yngre/barn så hade jag inga föräldrar som direkt fråga hur det gick i skolan, vad jag har gjort osv så det kan kanske komma därifrån. Så länge jag kan minnas så har jag varit den som tagit hand om födelsedagar, fixat och donat i familjen. När min storebror gick bort så tog jag över när mamma inte orka mer, blev för mycket för henne + sorgen. Jag fick bita ihop och ta den biten samtidigt som jag glömde bort allt annat så som räkningarna. 
Kom till Oj och träffa på en väninna där och hennes mamma och hennes mamma kände knappt igen mig pga glasögonen hehe och att jag passade i dem =) 

Men det som gjorde mig berörd va att kvinnan som höll i mötet sa till mig: - Du är värdefull, glöm inte det. Innan vi sluta så va jag tvungen att säga det som tyngde mig. Det som jag berätta om vad mitt ex hade sagt i lördags när jag revet i hallen. 
Det vi kom fram till var att jag tog åt mig så hårt för att jag fortf relaterar till vår relation (jag o mitt ex) och att det troligtvis är därför jag blir så upprörd, ledsen och arg. Jag behövde höra lite av det så jag fattar dels att jag inte är dum i huvet som han ville få mig att tro och att det han sa är ju inte sant för det går ju och fixa även utan honom. Ja det är ett svårt kapitel och är väl mer förstörd än jag vill inse. Men jag höll på att börja gråta när jag var på väg hemåt. Känner mig så bruten, visen som en blomma som behöver vatten och omsorg för att börja sträcka på mig igen och känna mig som Jag.
För det är inte ofta man får höra såna saker så som att man är värdefull som människa. Jag är duktig på att berömma andra men få höra saker själv är sällan. Så när man väl hör något så suger man det åt sig som en svamp.

Sjuk el Allergi

Det tog sin tid att komma över samtalet med mitt ex i lördags. Förstår inte alls hur man kan tala till en annan människa på det viset. Det förekommer inte i min värld iaf och absolut inte att dra in min lillebror och mer el mindre kalla honom "handikappad/CP-skadad" när han är fan så mycket smartare på andra saker som han själv är helt iq-befriad på. Drar man in min familj så har jag inte mycket till övers.

Jag är inne på min ägglossnings-fas och har hamnat i en depression-svacka. Disken står, damm överallt, borde byta sängkläder men orkar inte utan gör bara det absolut nödvändigaste: äter, ger djuren mat, toa o mina piller/nässpray. Inget onödigt med andra ord. 

Idag blev jag väckt 9.30 av Daniel vars pojke hade feber imorse och frågade om jag kunde ta honom om de skulle ringa. Jag sa ja!
Sov vidare och katten välte ner något men till slut så tvinga jag mig själv att gå upp, slängde i mig en macka, toa och cyklade iväg för att gå ut med vovven Ame. Naww han blev så glad så glad så. För att vara mig så gick jag ganska sakta idag. 
Kommer hem och värmer min soppa/gryta jag gjorde igår och Linda (Daniels fru) ringer och ber mig hämta hennes lille pojke som har fått feber igen. Slänger i mig maten men stressar inte för det kan jag inte. Då slår luftvägarna av och det blir bara jobbigt o panik. 
Hämtar killen och går en runda innan vi går hem för att hoppas på att han somnar om igen. Men icke, han är vaken hehe. Efter några klipp på youtube om katter/hundar så somnar han i mitt knä. Lägger honom i sin säng och pekar på stora sängen bredvid, jag lägger mig och tittar på honom tills jag ser att han blundar och blundar själv. Somnar till, helt slut i kropp o knopp. 
Vet ej hur länge vi sov men det va dags att röra på sig. Lillkillen låg och tittade och såg på mig och reste sig upp. Får ett sms av Linda om jag kan gå och hämta mellersta killen, visst, absolut kan jag väl göra. Så vi tar på oss, full mundering för lillen i vagnen igen och går ut. Hemma igen så sätter jag på en film via datorn åt dem. Efter en stund kommer deras Linda hem. Blir bjuden på middag som jag tacksamt tar emot och cyklar hem när de ska börja lägga barnen. Hemma till 20 och börjar gäspa.

Känt mig hängig hela dagen och varit lugn/sansad på ett konstigt sätt som jag inte brukar vara. Hade jag varit hemma hade jag lagt mig igen för kände mig så trött. Men nu fick jag annat att göra. Antingen så börjar jag bli dålig eller så är det allergin som yr runt i luften. 

Men men, jag lever iaf =) Trots alla mina problem som jag inte vet vart jag ska börja nånstans. Betalade 3 räkningar till så nu är där mindre än 20 kr kvar på mitt konto, mindre kul men vad ska jag göra? Exet säger sig ha skickat pengar men verkar inte så. En siffra fel så är det nån annan som fått dem. Varför slänger man kvitton som är viktiga? Antingen så skrev han fel siffra el så gjorde banken det. Utan kvitto fanns inga bevis. 

Så, nu kallar sängen el rättare sagt skriker efter mig...

Projekt Hallen - Idiotförklarad

Har ett projekt i hallen att göra vid där, tapeterna o listorna. 
Har haft några katter som har revet på tapeterna lite varstans och när jag hade hund som inte trivdes o gillade inte att vara hemma själv så börja hon riva tapet med klorna och kom så djupt in som till gipset och gnagat på listorna =( Så det ska åtgärdas nu. 

Vi spacklade där som behövdes och slipade till det så det blev fint och eftersom det är struktur tapet så trodde vi att det skulle hjälpa med att klistra upp sågspån och måla över det MEN det blev ju inte som vi hade tänkt =( Sen har det stått stilla. 

Jag jobbade för några helger sedan och då sa mitt ex (som fortf bor kvar) att han skulle fixa det. Jag var knappt hemma den helgen då jag jobba i Ängelholm så sov i Hbg för att komma i tid. Men här hände ingenting. Tror han drack istället. 

Men så nu i helgen (igår) så bestämde jag och min yngsta lillebror att nu får saker och ting börja hända. Så vi började riva ner till tapeten bakom in mot vardagsrummet. Det gick bra. Sen så tog jag andra sidan och började ovanför toalettdörren där tapet har lyft sig från väggen och det va rätt mycket. Kom nog in på den första tapeten som suttit där när det byggdes (tror jag). Fick nog loss 3 lager tapet o ev färg. 
Det gick bra tills jag kom till sidan mot ytterdörren, där kom jag in på betongen =( Not so good but what to do liksom? Finns ju inte så mycket jag kan göra. Får spackla oavsett. 

Min brorsa fortsatte på väggen där hatthyllan suttit. Där satt det som tusan och även om han försökte ta strukturtapen så följde fler lager med vilket jag tror inte hade gått att undvika. Gamla hus, gamla tapeter som har suttit vet inte hur länge. Men iaf, han råka komma in på spånskivan =( Jag menar, hur lätt är det att gå emellan till tapeten bakom? Sen vid dörren in till tösens rum gick det över i gipsskivor. Där kom det fram 4 hål i väggen. Dåligt gjort av dem som fixat där innan. Så vi sluta riva. (Blev hungriga och gjorde mat). 

                      Här ser ni ytterdörren o betongen på höger sida...

                                            Badrumsdörren halva sidan reven. 

 In mot vardagsrummet tapeten bakom strukturtapeten gick bra här.

 Hålen vi fann på väggen där hatthyllan suttit, detta är bredvid    sovrumsdörren. På gipsskiva.

                               Samma vägg ett rejält håll längre ner på väggen...

Bilden ovanför badrumsdörren ser ni skarven där tapeterna har lyfts/släppt från väggen. 
Bilden nedanför är väggen där hatthyllan ska sitta och där vi kom in på spånskivan =(

Jag blev osäker på vad som skulle göras härnäst så jag ringde exet. Han sa: - Skicka bilder så jag får se. Vilket jag gjorde sen ringde han upp.... 

- Ni är fan dumma i huvet.
- Du får väl för fan tänka Marie.
- Planera saker och ting.
- Ta hjälp av nån som kan.
- Ni kan fan ingenting. 

Plus lite till fick jag höra i örat. Jag blev så totalt idiotförklarad så det finns inte. Han skulle ringa nån och fråga om det gick att rädda. Så ett par minuter senare ringde han igen och sa att det va helt omöjligt. Får riva allt och börja om från början, sätta nya skivor osv.. Enligt hans kontakt som varit i branschen i 40 år. Jag kommer bli betalningsskyldig till hyresvärden bla bla bla. 

Jag fattar inte hur man ens kan säga såna saker till en annan människa som man sägs älska och betyder allt för en. Det begriper inte jag. Är jag verkligen så dum i huvet som han säger? 
Ja jag tar åt mig, iaf när man pratar på det viset som han gjorde. Kom inte med nån lösning alls utan skulle bara trycka ner mig och min bror. 

Vad säger ni?
Vad hade ni gjort om ni hade kommit in på spånskivan?
Finns det något att göra som underlättar och så billigt som möjligt...

Han gjorde det igen =(

Som ni vet så träffa jag på en alkoholist 2010 vilket jag inte visste om från början för annars hade jag backat direkt.
Jag gjorde slut innan jul för jag orka inte mer. Alla dessa lögner, olika personligheter och historier som ändras hela tiden. Nä, mitt psyke orka inte mer. 
När han väl sluta dricka och började jobba igen så blev det bättre. Kunde umgås som kompisar, laga mat ihop osv. 
För några veckor sedan så började han jobba hos ett mer seriöst företag inom samma bransch där han varit dem senaste åren och fått det bra med lön och arbetskollegor med mera. 

Han skickade sms och fråga om bilder på sköldpaddan o fiskarna. Det fick han sen så urarta det hela. Han skrev att så snygg som jag är så skulle jag väl kunna fixa nån kille från Badoo som kan hjälpa mig ekonomiskt nästa månad så han slipper. 
För han har sagt att han ska hjälpa mig för jag betyder fortf mycket för honom och enda vän som känner honom. Men det har svängt många gånger och jag har inte vetat vad som gäller. Ska jag lyssna på honom eller inte? Så varje gång är det en smäll i magen och en saftig snyting för han vet att jag har problem med ekonomin och det gör mig ledsen att dra upp det hela tiden och speciellt på det viset han gör det på. 

Han fortsätter: han tänker inte hjälpa mig om jag dejtar, att jag ska vara ärlig för han får reda på det ändå. Spionage eller vad då? Och tror inte jag har bytt vatten till sköldpaddan så han vill ha en bild på det också. Och att jag inte ska lura honom en gång till "säger det bara en gång". (Hot eller?) Tycker jag pissar på honom fast han har sitt beroende (sjukdom) och förstår inte vad han gör/gjort mot mig. Så mycket som jag har stått ut med. Tycker att killen jag pratar med på Badoo, ska ge mig jobb, som har startat ett bemanningsföretag men finns ju inge jobb för mig så kan ju inte ge mig något. Och djuren är mina eftersom min lillebror missförstod och trodde det var mina fiskar, sköldpaddan som han filma när han fylla år och va här. Så bara för den sakens skull så är det mitt ansvar o mina djur. 

Tydligen så får jag inte prata med folk, lära känna nya människor för då (dejtar man ju). Har för tusan inte träffat nån. Hur lär man känna nya människor och kan bli kompisar/riktiga vänner om man inte träffas? Snälla, säg de till mig så jag kan lära mig... 
Ärlighet! Ska ju han säga... Jag vet ju inte vad som gäller mer. Osäkra saker sägs men stämmer sällan. Det är det enda som kommer ur en alkoholist för att få som dem vill.

Jag blir bara så jävla ledsen när han drar upp allt sånt här. Ska kontrollera mig fast vi inte är ihop mer och gör mig illa på det här viset. Jag har gråten i halsen och vill bara skrika och få ur mig allt. Skit trött dessutom efter dagens många timmar ute och pollen säsongen har kommit igång. Ville lägga mig för några timmar sedan men hur lätt är det när jag fick allt detta i huvet. För snäll och slängs skit på mig. Är det det enda jag duger till? Jag börjar undra. 

Jag var på bra humör idag tills nu ikväll. 
Fruktansvärt trött och jätte ledsen/förstörd och vet inte hur det kommer gå.
Blir det gatan om nån månad eller vad händer. 
Kommer kommunen hjälpa mig och dra ut på det som de gjorde sist. 
Vill flytta men måste renovera först men exet hjälper inte till.. Allt ligger på mig. Är det konstigt man blir så trött på allting och vill bara ....................................

Analyserar mig själv

Är det inte lägenheten som behöver göras vid....
Är det inte min jobb-situation som jag kämpar med...
Så är det ekonomin.

Fick papper från a-kassan igår att från och med 28 dec 2013 så har jag inga deltidsdagar kvar och skulle jag så mycket som jobba 1h i veckan så får jag ingen ersättning alls den veckan. Utan jag måste vara helt utan jobb för att få pengar.

Plus att F-kassan fått reda på att Hanna flyttat fast det är länge sedan så jag får inget bostadsbidrag heller för då ska dem räkna på växelvisboende. Men saken är den att jag sa till dem när jag ringde dit och skulle söka att hon har flyttat till sin pappa.

Så det jag har fått än så länge är min lilla lön på 3 dagar i jan månad. Skit kul.


Satt precis och tittade på Grey´s Anatomy, Aprils bröllop och allt annat är kaos på sjukhuset. Just så känner jag mig just nu med allting jag har runt omkring mig. Fullständig kaos. Vet varken ut eller in. Inget är stabilt nånstans.
Och nu i dagens avsnitt så visade det sig att April och Avery (eller hur de nu stavas) är gifta. Så det va ju alltid något som va ok om jag ska jämföra med mig själv.

Så jag började tänka på mig själv och mina situationer:
Vart ska jag börja?
Vilken ordning?
Hur ska jag lösa dem?

Men för att göra allt detta måste jag ju själv må bra men det är ju inte läge för att repa sig själv och försöka må bra när det är kaos och mitt liv står på spel.

Så mitt råd till mig själv just nu är:
Sov på saken.
Eller nä, då lär jag bara tänka på detta innan jag ska lägga mig och så kommer jag inte kunna somna för det. I know my self liksom.

Med andra ord: att analyser mig själv o min sits är något jag inte gjort förut så hur kom då tanken i mitt huvud? Bra fråga. Tack vare Grey´s Anatomy skulle jag vilja säga. Organisera och tänk klart. Lätt? Nej, men en dag i taget och försök komma på en lösning på något varje dag. Tröstar mig själv lite grann iaf.

Renovering

Jahap, jag har smält det som har hänt och siktar framåt och koncentrerar mig på mig själv men även det är svårt. Så jag tar en dag i taget och försöker göra det bästa av den. 

För att kunna flytta till mindre lägenhet så måste jag renovera min lägenhet där mina djur har förstört och mitt ex slagit näven i två dörrar. Men kass ekonomi så är det inte så lätt att få tag på grejer. Jag efterlyser på sidor på fejjan och har gjort en egen sida och bjudit in alla mina vänner som jag hoppas kan bidra med något som tips/råd el har något stående i källaren eller känner nån annan som kanske har något som jag kan använda =)

Började med hallen då den är värst. Har spacklat, slipat i omgångar och idag gjordes det sista. Dammsugat och tvättat golven ett par gånger. Skydda ju aldrig golvet men man lär sig hela tiden. Så nu ska det bara klistras dit sågspån och måla vitt. Listorna får jag inte glömma, dem försöker jag slipa till lita och hitta rätt färg med soja/kaffe o vatten o målar. Sen om det blir bra vet jag inte än. Har provat lite men får se när vi är helt färdiga. 

Vilket rum jag tar härnäst borde vara vardagsrummet men här är också mest saker. Så får se hur jag gör. Borde börja packa ner sånt jag inte använder också. 

Har tittat på en lägenhet där en väninna bor och ska flytta till en gård. Det är en 2a på 57 kvm och kostar drygt 4300 kr. Tredje våningen och har stor toalett så jag kan använda min tvättmaskin, stort sovrum och vardagsrummet är också ok men inte köket. Liten matplats och kyl/frys står mitt i köket där dem satt upp vägg runt där finns spisen/vasken. Och dö gamla garderober. Så standarden här där jag bor nu är mycket bättre kan jag säga. 

Ska titta på en 1a också här på området längre bort hos samma hyresvärd på 42 kvm kostar omkring 3800 kr med trädgård och sovalkov. Förhoppningsvis på torsdag. Men dem båda lämnar sina lägenheter till 1 April och tror inte jag hittar nån som kan ta denna tills dess eller ens bli färdig här. Mycket att packa och gå igenom. Hela källaren är full till bredden. Lika stort som ett vardagsrum. 

So wish me luck...

Varit Sjuk & Ett Helvete Igen

Förra helgen så ville jag verkligen gå ut och roa mig, dansa och träffa vänner. Bara komma ut bland folk och bra musik. Det gör så mycket för själen. Sluta tänka på allt mög man har och bara släppa loss, skratta och ha kul. Men ödet hade annat åt mig. 

Jag tvättade ju en torsdag och fick lite ont i ryggen och visste inte vart det kom ifrån. Obehagligt ont, inte som träningsvärk utan som att något va fel. 
Fredagen va likadant, ont i ryggen på samma ställe. Ungefär i mitten en bit ovanför ländryggen. Där mens-smärtorna kan stråla ut som ett band mellan äggstockarna och hela vägen runt. Fast en bit ovanför efter svanken kan man säga.
Jag kände mig seg, hängig och inte alls pigg. Var riktigt trött men hade bestämt träff med en väninna som skulle klippa topparna och nopa min bryn. När jag kom hem på kvällen så va jag helt slut. Började frysa som attan och satt med filt och grejer på mig men frös ändå. 

Svårt för att somna eftersom jag frös så mycket. Tog på mig pyjamas, två-delad och strumpor. Mitt duntäcke över plus en filt. Gud som jag frös, aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Det va hemskt. J hade lagt sig och ville inte störa honom. Skrev ett långt sms åt honom att skulle han vakna på natten, titta till mig så jag levde, typ. Denna natten sov jag nästan ingenting för jag frös igenom hela natten. Jag tog tempen, först i munnen: 37.4 sen i armhålan 36.6 men lita inte på dem alls så jag tog en annan temp där bak och där visade över 38 grader, feber. Inte konstigt att jag hade sån frossa. 
Så hela helgen förstörd plus ryggen kändes likadant. 

På söndagen ville tösens farmor ha hjälp i köket. Beställt nya köksmöbler. Men jag ville känna efter ordentligt först så jag inte gjorde något och sen kroppen skulle strejka efteråt. Så vid 15 hämta hon mig, handlade i Hyllinge först en runda och sen hem till henne. Tog de lugnt men blev så varm mellan varven så de va inte sant. Så kanske svettades jag ut det sista, vem vet. Men jag va inte svimfärdig iaf för då hade jag slutat. På kvällen körde hon mig hem så jag slapp gå. 

                                       Min fina kisse.

Sen nu i helgen så började J maila mig på fejjan om att man gör sina misstag och jag menade på det att man gör sina misstag och är dum mot sig själv många gånger för man vill ju hoppas och tro att det ska ordna sig, bli bättre osv. Men det blir det aldrig mer än för stunden så man lurar sig själv hela tiden och går i fällen gång på gång. Men J menade på det att han tog det som att han va ett misstag i mitt liv och sa det framför tösen så han blev ledsen och arg på mig. Men som vanligt när det kommer till killar (inte alla men de flesta och iaf när det har druckit) så hör de bara det negativa och lyssnar sen inte mer. Jag försökte förklara men han ville inte se vad jag skrev utan va så koncentrerad på det negativa och försökte få mig att känna mig dum och elak. Till slut satte jag stopp för det och sa att nä, jag vill inte prata mer med dig när du håller på så här. 

Och det här malde i mitt huvud och tänkte att jag kommer aldrig kunna somna. Nu kändes det precis som förut när han drack och ska trycka ner mig. Så jag satt och skrev av mig till en väninna på fejjan och fick ur mig allting, borsta tänderna och kelade med katten sen la jag mig. Somnade så gott tack vare att jag fick ur mig alla tankar, frågor och min vrede. 
Sen på kvällen när jag o tösen kom hem så hade han tänt ljus och satt en skål med godis åt oss på bordet vid tv:n till melodifestivalen i lördes. Fjäsk eller vad då? Som plåster på såren trodde han. Men icke, jag rörde inget. Så lätt köps jag inte mer. 

Så detta har varit min senaste 1½ vecka... Kul va? Lifes goes on...

Tvättdag

Jag har inte tvättat i tvättstugan på år och dar sedan jag fick tvättmaskinen från J för några år sedan. Tänkte att jag kör kläder här hemma så de slipper gå sönder i deras maskiner. Ni vet såna där små maskhål, irriterande i varje jäkla klädesplagg och speciellt sina favoriter. Och så kör jag handdukar/sängkläder/filtar/gardiner nere i källaren. Men de blev inte så. Inte i längden iaf. 

Så nu hade jag alla sängkläder i tvätten och kunde inte byta mer. Förutom när jag tvätta akut här uppe när jag köpte vanligt torkstativ med öron från Lidl som jag velat ha länge som kom igen :D 

Jag började kl 11 till 16 och fick gjort allting in i det sista. De sista maskinerna hängde jag här uppe. Dels en tröja som är stickad som väger för mycket när den blir blött och dotterns sängkläder plus hennes morgonrock som hon har frågat efter. 

Det som va mindre roligt va att dörren till huset där jag går ner och tvättar är dörren fast. Kommer varken in el ut. Så jag har fått gå till andra sidan husväggen hela dagen, skit kul i detta vinterväder men jag ska inte klaga. Kunde varit full storm, piskande hagel el störtregnat. 

När jag skulle ner sista rundan 15.45 så gick dörren att öppna. Såg stora avtryck i snön i trappan och gissade att vaktmästaren varit där och mycket riktigt. Dörren gled upp hur lätt som helst.
Vem står inte där och väntar på att få komma in: grannen i trappen bredvid. Nämner att klockan inte är 16 än men jag är klar så jag tömmer maskinerna och låter dem ta över. Viker min tvätt från torktumlaren i lugn och ro. Rengör den och tar det sista i torkrummet. Grannen säger inte ett ljud och hennes ungar leker med vagnarna till tvätten. Jag säger inget heller. Tar det sista och stänger fläkten. Säger att nu är kl 16 och jag är färdig, varsågoda och ta över. Grannen och hennes väninna titta på mig precis som om jag talade ett främmande språk. Sa varken tack el något alls. 

Det är grannen som aldrig sagt hej åt en när man kommer gående eller ska ta sin cykel i cykelstället. Känner hennes man, kör busslinjen här ute. Så dålig stil. 
MEN det va sista gången jag är så snäll. Nästa gång ska jag stänga dörren och göra allt klart innan nästa får komma in. Och visa på klockan på armen vad klockan är. Tjänar ingenting till att vara snäll. Man får bara skit tillbaka, oftast. Tyvärr. 

Men lik förbannat är man snäll för jämnt. Man tror att folk ska ändra sig och visa tacksamhet någon gång. Jag är 34 år och än har det inte hänt. Inte på länge iaf.

Vänt på dygnet

Jag erkänner nu att jag har vänt en del på dygnet. Det är inte bara för att jag inte kan somna på kvällarna, har ju faktiskt mig själv att skylla lite för jag blir trött på dagen och kan lägga mig nån timme då med. Men vad ska man göra? Känner ju inte för att göra något. Tänker mycket att städa ska jag göra, måste ut och gå för att röra på mig, träna lite - göra såna övningar osv för att gå ner i vikt, ändra min kost så något händer, söka jobb bla bla bla. VAD HAR JAG GJORT? Inget!!!!

Igår passade jag en vovve som heter Hugo. Han är en frans bulldog och är jätte söt. Blivit lita tjock så vi tar extra långa rundor när han är här. Igår blev det en promenad på 30 min rask takt. Sen sov han så gott när vi kom in. 
Börjat tröttna en del på spelen också jag spelar på FB: Bingo Bash och Crazy Bunny Ludo. Spelar ju varje dag. 
Skulle hitta nån serie igår att börja titta på men hitta ingen speciell. Tittade på Hart of dixie, som jag skratta när han killen blev hög på piller haha. Skit kul. Såg att jag missat några avsnitt av Blacklist så jag såg ett avsnitt igår, 2 kvar. Tänkt mycket på True Blood och skulle titta men va tvungen att ladda ner dem istället för att streama dem. Åh vilken tid de tog. Så jag sket i det. La ner skiten och gick och la mig istället. Tog lite tid innan jag somnade. Tankarna spökade lita som vanligt.

Idag har jag inte gjort så mycket. Vaknade av att J väckte mig, ingen som hämtat honom för att köra till jobb så han fick låna min mobil. Det ordnade sig till slut. Jag gick upp på toa och höll honom sällskap en liten stund sen gick jag och la mig igen och somnade på två röda. Vaknade vid 12. Jag som skulle in i byn idag och handla på vägen till Hugos matte. Men så blev inte fallet. Sen börja mina menssmärtor kicka igång: mysigt värre. Tog först en pilla men sen efter lite sms men en väninna så tog jag en till. La mig i soffan, frös som attan så la filten på mig också. Somnade och vaknade av att katten låg hos mig. Vet ej hur länge jag sov. Blev bortbjuden till väninnan på middag men kunde ej gå då jag hade fortf ont efter min varma dusch som inte hjälpte något och fler piller. 
Vid 17 kom J och började på maten i den mån jag kunde tills han tog över. Såg att jag hade ont. Tittade på 2 avsnitt av Arrow och spelat mina spel. Åh jo, laddat ner första säsongen av True Blood också så den ska jag väl ta och börja titta på nu efter jag skrivit här.