Jag har stått ensam med min tös i många år utan att hennes pappa har brytt sig ett skit om skolan, henne eller visat intresse på något vis.
När hon kom upp i 10 års åldern så slog hon bakut redan. Och det fortsatte i flera år till och prata väldigt mycket med hennes pappas fru och typ förstod mig och tyckte som jag men hennes pappa ansåg att de inte hade några problem med henne när hon var där. Klart, förstår jag också. Varannan helg träffa dem henne, tillräckligt för att hålla sig i styr tills hon kom hem till mig. Räckte hon kom innanför dörren.
Jag försökte få i hopa ett möte med mig, mitt nuvarande ex, hennes pappa och hans fru MEN det ville inte hennes pappa återigen. Det enda jag vill ha förklarat för henne var: regler hos mig är dem samma som hos pappa osv. Att hon skulle förstå det och inte försöka spela ut oss mot varandra eller dra nytta av det hela. Men som vanligt så fick jag kniven i ryggen av hennes pappa.
Det var sommar när jag försökte med detta. Det blev höst och min födelsedag närma sig. Jag och mitt ex var ute och gick, vi hade varit och handlat för att laga mat åt oss alla tre.
Vi sitter i köket alla tre och ska äta när jag plötsligt känner händer runt min hals som klämmer åt. Tar mig för halsen spontant som en reflex för att ta bort det som snörs åt min hals men där e inget där. Sen börjar hjärtat pumpa som om det satt utanför bröstkorgen på mig. Jag blev rädd och chockad samtidigt men behärska mig för tösen satt jag där. Mitt sa till mig, kolla på de fyra hörnen på dörren och koncentrera dig på dem och andas långsamt, djupa andetag. Och det gjorde jag. Sen berätta han att det var en panikångestattack.
När hon börja den stora skolan för högstadieelever redan i åk 6 så blev det nog för mycket. De andra tjejerna i klassen sket i läxor och tänkte bara på att vara med kompisar. Och detsamma gjorde tösen. Sen så vid ett tillfälle när jag förbjöd henne att gå ut på kvällen så såg jag att hennes kompis skrev könsord mot mig fast i tredje person o det tog tösen som att det var till henne men så var inte fallet.
Jag berätta det för hennes pappa och hans fru och vi prata om saken och kom överens om att hon skulle flytta dig, till Ekeby.
Nu var det min tur att köra varannan helg och i början var det extremt jobbigt men ändå befriande på något vis. Inga bråk, inte känna sig otillräcklig osv.
Det visa sig vara ett bra val, hon har godkänt i alla ämnen (tror jag iaf hehe) och har bättre kompisar.
Men ändock, hon har hittat på skit där också inte bara här hos mig. Tog ett tag innan dem såg vem hon var på riktigt och då ringer hennes pappas fru och säger att nu förstår jag hur du har haft det. Jag bara, eller hur! Prova stå helt själv, utan hjälp, ingen att prata med eller bolla idéer med. Helt ensam var jag. Visst har jag familj men de vi var inte så besvärliga när vi var små så mamma kunde inte säga något. Pappa har aldrig visat nått intresse heller så.
Dem gifte sig men var nära att bryta pga tösen. Men dem tog sig igenom det. Fick barn själva.
Nu har det gått några år och tycker det har gått för långt. Att planera saker när det är min helg är inte ok. När tösen bodde hos mig och dem skulle göra saker så godkände jag att hon kunde åka dit, för klart hon ska hitta på saker med sin pappa osv. Men nu känns det som att jag "inte är mamma mer" utan måste typ ringa och be om lov om hon kan komma hit.
Nu i veckan som kommer ska vi åka upp till Karlshamn med en vän och några barn för att göra det roligt. Och på fredag blir det nån sorts av aktivitet och där är också tösen inräknad.
Det börjar sjuda inom mig, snart kokar det över. Då får jag ta och åka dit och sätta dem ner och prata med dem hur jag känner, hur det är och saker o ting. Det är inte meningen att jag som mamma ska bli bortstött på det här viset. Jag tycker det är förbannat orättvist. Jag betalar underhåll, jag ser till att här e mat när hon kommer hit och gör allt i min makt men blir överkörd ändå. Det är inte ok.
Idag är hon 15 år, vill att hon själv ska inse att hon har det bra här, att jag vill henne allt gott i världen och älskar henne över allt annat och ska vilja komma själv utan att jag ringer och beklagar mig eller blir ledsen. Men när det börjar koka är det dags att åka dit och prata med dem båda två om saker och ting.
Nu har jag kräkt av mig
När hon kom upp i 10 års åldern så slog hon bakut redan. Och det fortsatte i flera år till och prata väldigt mycket med hennes pappas fru och typ förstod mig och tyckte som jag men hennes pappa ansåg att de inte hade några problem med henne när hon var där. Klart, förstår jag också. Varannan helg träffa dem henne, tillräckligt för att hålla sig i styr tills hon kom hem till mig. Räckte hon kom innanför dörren.
Jag försökte få i hopa ett möte med mig, mitt nuvarande ex, hennes pappa och hans fru MEN det ville inte hennes pappa återigen. Det enda jag vill ha förklarat för henne var: regler hos mig är dem samma som hos pappa osv. Att hon skulle förstå det och inte försöka spela ut oss mot varandra eller dra nytta av det hela. Men som vanligt så fick jag kniven i ryggen av hennes pappa.
Det var sommar när jag försökte med detta. Det blev höst och min födelsedag närma sig. Jag och mitt ex var ute och gick, vi hade varit och handlat för att laga mat åt oss alla tre.
Vi sitter i köket alla tre och ska äta när jag plötsligt känner händer runt min hals som klämmer åt. Tar mig för halsen spontant som en reflex för att ta bort det som snörs åt min hals men där e inget där. Sen börjar hjärtat pumpa som om det satt utanför bröstkorgen på mig. Jag blev rädd och chockad samtidigt men behärska mig för tösen satt jag där. Mitt sa till mig, kolla på de fyra hörnen på dörren och koncentrera dig på dem och andas långsamt, djupa andetag. Och det gjorde jag. Sen berätta han att det var en panikångestattack.
När hon börja den stora skolan för högstadieelever redan i åk 6 så blev det nog för mycket. De andra tjejerna i klassen sket i läxor och tänkte bara på att vara med kompisar. Och detsamma gjorde tösen. Sen så vid ett tillfälle när jag förbjöd henne att gå ut på kvällen så såg jag att hennes kompis skrev könsord mot mig fast i tredje person o det tog tösen som att det var till henne men så var inte fallet.
Jag berätta det för hennes pappa och hans fru och vi prata om saken och kom överens om att hon skulle flytta dig, till Ekeby.
Nu var det min tur att köra varannan helg och i början var det extremt jobbigt men ändå befriande på något vis. Inga bråk, inte känna sig otillräcklig osv.
Det visa sig vara ett bra val, hon har godkänt i alla ämnen (tror jag iaf hehe) och har bättre kompisar.
Men ändock, hon har hittat på skit där också inte bara här hos mig. Tog ett tag innan dem såg vem hon var på riktigt och då ringer hennes pappas fru och säger att nu förstår jag hur du har haft det. Jag bara, eller hur! Prova stå helt själv, utan hjälp, ingen att prata med eller bolla idéer med. Helt ensam var jag. Visst har jag familj men de vi var inte så besvärliga när vi var små så mamma kunde inte säga något. Pappa har aldrig visat nått intresse heller så.
Dem gifte sig men var nära att bryta pga tösen. Men dem tog sig igenom det. Fick barn själva.
Nu har det gått några år och tycker det har gått för långt. Att planera saker när det är min helg är inte ok. När tösen bodde hos mig och dem skulle göra saker så godkände jag att hon kunde åka dit, för klart hon ska hitta på saker med sin pappa osv. Men nu känns det som att jag "inte är mamma mer" utan måste typ ringa och be om lov om hon kan komma hit.
Nu i veckan som kommer ska vi åka upp till Karlshamn med en vän och några barn för att göra det roligt. Och på fredag blir det nån sorts av aktivitet och där är också tösen inräknad.
Det börjar sjuda inom mig, snart kokar det över. Då får jag ta och åka dit och sätta dem ner och prata med dem hur jag känner, hur det är och saker o ting. Det är inte meningen att jag som mamma ska bli bortstött på det här viset. Jag tycker det är förbannat orättvist. Jag betalar underhåll, jag ser till att här e mat när hon kommer hit och gör allt i min makt men blir överkörd ändå. Det är inte ok.
Idag är hon 15 år, vill att hon själv ska inse att hon har det bra här, att jag vill henne allt gott i världen och älskar henne över allt annat och ska vilja komma själv utan att jag ringer och beklagar mig eller blir ledsen. Men när det börjar koka är det dags att åka dit och prata med dem båda två om saker och ting.
Nu har jag kräkt av mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar