Tvättdag

Jag har inte tvättat i tvättstugan på år och dar sedan jag fick tvättmaskinen från J för några år sedan. Tänkte att jag kör kläder här hemma så de slipper gå sönder i deras maskiner. Ni vet såna där små maskhål, irriterande i varje jäkla klädesplagg och speciellt sina favoriter. Och så kör jag handdukar/sängkläder/filtar/gardiner nere i källaren. Men de blev inte så. Inte i längden iaf. 

Så nu hade jag alla sängkläder i tvätten och kunde inte byta mer. Förutom när jag tvätta akut här uppe när jag köpte vanligt torkstativ med öron från Lidl som jag velat ha länge som kom igen :D 

Jag började kl 11 till 16 och fick gjort allting in i det sista. De sista maskinerna hängde jag här uppe. Dels en tröja som är stickad som väger för mycket när den blir blött och dotterns sängkläder plus hennes morgonrock som hon har frågat efter. 

Det som va mindre roligt va att dörren till huset där jag går ner och tvättar är dörren fast. Kommer varken in el ut. Så jag har fått gå till andra sidan husväggen hela dagen, skit kul i detta vinterväder men jag ska inte klaga. Kunde varit full storm, piskande hagel el störtregnat. 

När jag skulle ner sista rundan 15.45 så gick dörren att öppna. Såg stora avtryck i snön i trappan och gissade att vaktmästaren varit där och mycket riktigt. Dörren gled upp hur lätt som helst.
Vem står inte där och väntar på att få komma in: grannen i trappen bredvid. Nämner att klockan inte är 16 än men jag är klar så jag tömmer maskinerna och låter dem ta över. Viker min tvätt från torktumlaren i lugn och ro. Rengör den och tar det sista i torkrummet. Grannen säger inte ett ljud och hennes ungar leker med vagnarna till tvätten. Jag säger inget heller. Tar det sista och stänger fläkten. Säger att nu är kl 16 och jag är färdig, varsågoda och ta över. Grannen och hennes väninna titta på mig precis som om jag talade ett främmande språk. Sa varken tack el något alls. 

Det är grannen som aldrig sagt hej åt en när man kommer gående eller ska ta sin cykel i cykelstället. Känner hennes man, kör busslinjen här ute. Så dålig stil. 
MEN det va sista gången jag är så snäll. Nästa gång ska jag stänga dörren och göra allt klart innan nästa får komma in. Och visa på klockan på armen vad klockan är. Tjänar ingenting till att vara snäll. Man får bara skit tillbaka, oftast. Tyvärr. 

Men lik förbannat är man snäll för jämnt. Man tror att folk ska ändra sig och visa tacksamhet någon gång. Jag är 34 år och än har det inte hänt. Inte på länge iaf.

Vänt på dygnet

Jag erkänner nu att jag har vänt en del på dygnet. Det är inte bara för att jag inte kan somna på kvällarna, har ju faktiskt mig själv att skylla lite för jag blir trött på dagen och kan lägga mig nån timme då med. Men vad ska man göra? Känner ju inte för att göra något. Tänker mycket att städa ska jag göra, måste ut och gå för att röra på mig, träna lite - göra såna övningar osv för att gå ner i vikt, ändra min kost så något händer, söka jobb bla bla bla. VAD HAR JAG GJORT? Inget!!!!

Igår passade jag en vovve som heter Hugo. Han är en frans bulldog och är jätte söt. Blivit lita tjock så vi tar extra långa rundor när han är här. Igår blev det en promenad på 30 min rask takt. Sen sov han så gott när vi kom in. 
Börjat tröttna en del på spelen också jag spelar på FB: Bingo Bash och Crazy Bunny Ludo. Spelar ju varje dag. 
Skulle hitta nån serie igår att börja titta på men hitta ingen speciell. Tittade på Hart of dixie, som jag skratta när han killen blev hög på piller haha. Skit kul. Såg att jag missat några avsnitt av Blacklist så jag såg ett avsnitt igår, 2 kvar. Tänkt mycket på True Blood och skulle titta men va tvungen att ladda ner dem istället för att streama dem. Åh vilken tid de tog. Så jag sket i det. La ner skiten och gick och la mig istället. Tog lite tid innan jag somnade. Tankarna spökade lita som vanligt.

Idag har jag inte gjort så mycket. Vaknade av att J väckte mig, ingen som hämtat honom för att köra till jobb så han fick låna min mobil. Det ordnade sig till slut. Jag gick upp på toa och höll honom sällskap en liten stund sen gick jag och la mig igen och somnade på två röda. Vaknade vid 12. Jag som skulle in i byn idag och handla på vägen till Hugos matte. Men så blev inte fallet. Sen börja mina menssmärtor kicka igång: mysigt värre. Tog först en pilla men sen efter lite sms men en väninna så tog jag en till. La mig i soffan, frös som attan så la filten på mig också. Somnade och vaknade av att katten låg hos mig. Vet ej hur länge jag sov. Blev bortbjuden till väninnan på middag men kunde ej gå då jag hade fortf ont efter min varma dusch som inte hjälpte något och fler piller. 
Vid 17 kom J och började på maten i den mån jag kunde tills han tog över. Såg att jag hade ont. Tittade på 2 avsnitt av Arrow och spelat mina spel. Åh jo, laddat ner första säsongen av True Blood också så den ska jag väl ta och börja titta på nu efter jag skrivit här.

Sover Mycket

Jag sover på soffan just nu för att jag känner mig mer bekväm här, har täcket tätt omkring mig, soffryggen mot mig, benen upptryckt och kuddarna så gosiga mot ansiktet. Känner mig trygg. I sängen är det för stor plats och vänder o har mig hela tiden känns det som. Innan jag hittar rätt sovposition och när hjärnan släpper alla tankar så somnar jag. 
Förra veckan kunde jag gå och lägga mig innan midnatt och ändå ligga vaken i flera timmar för hjärnan ville inte sova. Tankarna flöda som aldrig förr. På allt och inget. Skit jobbigt. Visa kvällar gick jag och la mig när jag kände mig jätte trött, gäspade som attan men kunde ändå inte somna. Hela veckan höll på så. Tills jag provade soffan mellan lör-sön och somnade så himla gott och ingen hjärna som spökade omkring. Länge sedan jag sov så gott. Men denna natten va inte lika skön. 
Men sen så när jag väl går upp, inte före 10 kan jag säga, så går jag oftast och lägger mig igen när jag varit uppe omkring en timme. Har ingen lust alls att vara uppe. Snacka om slöseri med tid som går till spillo. Men so what! Mitt liv och jag gör vad jag känner för just nu.

Jag borde städa, plocka undan julsakerna för länge sedan, fixa i sovrummet bland mina kläder, sängen osv. Men jag har ingen lust alls. Den är som bortblåst. Jag känner att jag är i en depression som jag inte kan ta mig ur. Jag vet om det. Men jag vill inte. För livet just nu är surt. Mycket skit som händer och som jag måste ta tag i men det är inget akut än så länge. Så skynda långsamt eller hur?!!!

Jag är tim-anställd på Ängelholms sjukhus som lokalvårdare och började jobba där i somras. Haft bra med jobb tills för några månader sedan då dem drog ner på det. Vi är ca 6 st timisar och alla kan ju inte jobba samtidigt. Säger ju sig själv. Men jag är ensam och ska klara mig själv. Det är inte lätt med en usel ersättning (stämplar). Denna månaden (januari) har jag jobbat 3 dagar. Jippie liksom. Fina pengar.. Kan jag nästan lika gärna vara utan. (inte). 

Så därför sover jag mycket för att glömma, sluta känna, stänga av... 
Är i mitt eget svarta hål....

Livet är en enda röra!!!

Hejsan på er där ute!
Ja, det är ett tag sedan jag skrev något. Och jag lever =) Och nej, jag va inte gravid. 
För att fatta mig kort så: bröt förlovningen efter 2 månader, hans drickande fortsatte och jag mitt nöt köpte allt han sa. I April 2013 flytta han, givetvis full så det va skönt att slippa. Men ekonomiskt var det tufft. Min dotter som nu är 14 kommer ungefär när det passar henne för jag orkar inte käfta emot fast jag har sagt att jag saknar henne jätte mycket och känns inte som att jag är "mamma" mer. Efter nån månad hade J ett ärende här i Åstorp och kom hit för att han behövde lite hjälp. Jag ställde upp och vi började träffas mer o mer. Som kompisar. Det fungerade bättre än att bo ihopa. Till slut va han här varje dag och det gick som det gick. Det blev värre o värre och jag bröts ner sakta psykiskt och förlorade mig själv ännu en gång som aldrig fick en chans att återhämta mig. Nu är det slut en gång för alla, jag har fått nog på alla plan. Och även om han får ordning på sitt liv så vill jag inget mer än vänskap med honom. Mitt misstag förra året va julafton, jag firade hos min bror och J ville inte följa med o fick ett sms att jag visste vart han fanns om jag ville värma mig. Dum som jag va så gick dit, det blev sex, rättare sagt för honom. Jag kände mig som en madrass, inga känslor alls. Så det va på gott o ont. Men jag fick i alla fall reda på att mina känslor dött längs vägen.