Jag sover på soffan just nu för att jag känner mig mer bekväm här, har täcket tätt omkring mig, soffryggen mot mig, benen upptryckt och kuddarna så gosiga mot ansiktet. Känner mig trygg. I sängen är det för stor plats och vänder o har mig hela tiden känns det som. Innan jag hittar rätt sovposition och när hjärnan släpper alla tankar så somnar jag.
Förra veckan kunde jag gå och lägga mig innan midnatt och ändå ligga vaken i flera timmar för hjärnan ville inte sova. Tankarna flöda som aldrig förr. På allt och inget. Skit jobbigt. Visa kvällar gick jag och la mig när jag kände mig jätte trött, gäspade som attan men kunde ändå inte somna. Hela veckan höll på så. Tills jag provade soffan mellan lör-sön och somnade så himla gott och ingen hjärna som spökade omkring. Länge sedan jag sov så gott. Men denna natten va inte lika skön.
Men sen så när jag väl går upp, inte före 10 kan jag säga, så går jag oftast och lägger mig igen när jag varit uppe omkring en timme. Har ingen lust alls att vara uppe. Snacka om slöseri med tid som går till spillo. Men so what! Mitt liv och jag gör vad jag känner för just nu.
Jag borde städa, plocka undan julsakerna för länge sedan, fixa i sovrummet bland mina kläder, sängen osv. Men jag har ingen lust alls. Den är som bortblåst. Jag känner att jag är i en depression som jag inte kan ta mig ur. Jag vet om det. Men jag vill inte. För livet just nu är surt. Mycket skit som händer och som jag måste ta tag i men det är inget akut än så länge. Så skynda långsamt eller hur?!!!
Jag är tim-anställd på Ängelholms sjukhus som lokalvårdare och började jobba där i somras. Haft bra med jobb tills för några månader sedan då dem drog ner på det. Vi är ca 6 st timisar och alla kan ju inte jobba samtidigt. Säger ju sig själv. Men jag är ensam och ska klara mig själv. Det är inte lätt med en usel ersättning (stämplar). Denna månaden (januari) har jag jobbat 3 dagar. Jippie liksom. Fina pengar.. Kan jag nästan lika gärna vara utan. (inte).
Så därför sover jag mycket för att glömma, sluta känna, stänga av...
Är i mitt eget svarta hål....
Förra veckan kunde jag gå och lägga mig innan midnatt och ändå ligga vaken i flera timmar för hjärnan ville inte sova. Tankarna flöda som aldrig förr. På allt och inget. Skit jobbigt. Visa kvällar gick jag och la mig när jag kände mig jätte trött, gäspade som attan men kunde ändå inte somna. Hela veckan höll på så. Tills jag provade soffan mellan lör-sön och somnade så himla gott och ingen hjärna som spökade omkring. Länge sedan jag sov så gott. Men denna natten va inte lika skön.
Men sen så när jag väl går upp, inte före 10 kan jag säga, så går jag oftast och lägger mig igen när jag varit uppe omkring en timme. Har ingen lust alls att vara uppe. Snacka om slöseri med tid som går till spillo. Men so what! Mitt liv och jag gör vad jag känner för just nu.
Jag borde städa, plocka undan julsakerna för länge sedan, fixa i sovrummet bland mina kläder, sängen osv. Men jag har ingen lust alls. Den är som bortblåst. Jag känner att jag är i en depression som jag inte kan ta mig ur. Jag vet om det. Men jag vill inte. För livet just nu är surt. Mycket skit som händer och som jag måste ta tag i men det är inget akut än så länge. Så skynda långsamt eller hur?!!!
Jag är tim-anställd på Ängelholms sjukhus som lokalvårdare och började jobba där i somras. Haft bra med jobb tills för några månader sedan då dem drog ner på det. Vi är ca 6 st timisar och alla kan ju inte jobba samtidigt. Säger ju sig själv. Men jag är ensam och ska klara mig själv. Det är inte lätt med en usel ersättning (stämplar). Denna månaden (januari) har jag jobbat 3 dagar. Jippie liksom. Fina pengar.. Kan jag nästan lika gärna vara utan. (inte).
Så därför sover jag mycket för att glömma, sluta känna, stänga av...
Är i mitt eget svarta hål....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar