Känner mig vilse

Idag har min självkänsla inte varit på topp. Jag är missnöjd med mig själv. Jag är mer svullen nu än nånsin känns det som. Vill få bort min mage NU! 
Jag har varit låg också, har inte velat göra något alls men ändå kunnat kontrollera det lite grann iaf. 

Efter frukost diska jag upp efter mig.
Börjat att göra i ordning i sovrummet, sorterat, kläder på plats osv. Nu kan man gå framför garderoberna iaf =) 
Suttit vid datorn lite, nån timme. Snackat och lagt upp fler annonser på fejjan. 
Ätit och suttit igen. 

Jag har ingen aning vad det är med mig.
Jag har lätt för att gråta samtidigt som det är lika lätt att stänga av. Känner mig oduglig, ingen vill ha mig. Känner mig inte älskad nånstans. Fast jag säkert är det men inget jag vill känna just nu. 
Känner mig vilse, jag vet inte vad jag vill. Det är uppror i kroppen på mig. Äsch det är så svårt att beskriva.

Jag är inte rädd för att träffa folk och lära känna dem, det som skrämmer mig är en ny relation. 
Som min väninna sa:- Dags att ändra vanor och göra tvärtom istället. 
Istället för att snacka så mycket, träffa dem istället och se vad det är för några. Det ska jag göra =) 

Men vem vill ha mig som jag ser ut. Stor mage, sticker ut mer än brösten gör.. Känner mig spänd som en ballong. Jag vill dra åt magen, mindre lår och stuss. Jag vill börja träna men kan inte, kostar pengar som jag inte har. 

Imorgon är det fest iaf så har att göra här hemma.
Balkongen
Damma
Dammsuga
Tvätta golven
Undan med tvätten
Bädda sängen
Fönsterna borde jag också putsa då det är ljust länge på kvällarna nu
Kattlådan ska rensas och läggas i ny sand
Systembolaget

Jag har att göra med andra ord.

Killar = Rinner ut i sanden

Det händer mig allt för ofta att man träffar på en kille nånstans på nätet och man börjar prata och det flyter på. Man pratar om allt mellan himmel och jord och det känns bra dessutom. 

Så går det några dagar och sen så blir det bara tyst! Why liksom?
Man ser att dem har läst ens medd men inget svar. Hallå!

Är det så svårt att säga: 
-Nä alltså, du är inte min typ eller jag är inte intresserad!
Då kan man skippa väntan och bara gå vidare. Inget mer med det. Tycker det är så respektlöst att skita i att svara en. 


Började prata med en kille för några dagar sedan och han ser söt och gullig ut. Är 27 år, inga barn men vill ha i framtiden, haft 3 förhållanden som jag, varit mög alla tre/den ena värre än den andre, jobbar natt, bor i Hbg och är intresserad av mig.
Han har skrivit så söta och gulliga saker som han tycker om mig, hur han ser på mig osv. Trots allt skit man har i bagaget så säger han.
-Du kan prata om allt med mig bara så du vet.
-Jag ska ingenstans.
-Dig vill jag absolut inte missa.
-Kommer vilja träffa dig fler än en gång ska du veta.
Men saken är den att vi har inte träffats än. I och med att han jobbar natt så sover han till 15-16 tiden. Och igår hörde han nästan inte av sig alls, bara nått sms om att hans kompis kom dit och väckte honom sen inget mer. Fick meddelande på en sajt att han bad om ursäkt för mycket jobb häromkvällen.
Igårkväll skrev han förlåt igen för att han vart upptagen. Så då tänkte jag "om jag är tyst så borde han väl fatta att han ska skriva och kolla läget" men inget alls. Klockan tickar och blir senare och senare. När jag är på väg hem från en väninna så ringer jag upp honom. 

Han svarar. Pratar lite löst och ber om ursäkt för att han inte hört av sig, kom nyss hem, varit hos mamma o käket osv. Och jag bara... ja ja, bla bla bla.. Äter hos mamma, så bortskämd att han inte kan laga mat själv. Okej, upp till honom liksom.
Frågar honom varför han inte hört av sig och säger att ja men jag har ju också ett liv. Okej, absolut, fine. Men om du har så mycket annat omkring då har du ju ej tid för att träffa tjej, jodå men det har bara kommit lite emellan. Ja ja.. och blir tyst i luren. Sen säger han, ja jag vet inte vad jag ska säga. Inte jag heller säger jag och blir tyst igen och säger sen.. ja men ha en bra natt på jobb då så hörs vi. Han säger hejdå med och lägger på luren. 

Vart tog intresset vägen?
Han som så gärna ville träffa mig... 
Jag funderade som fasen på detta resten av vägen hem. Så skrev jag ett sms åt honom där jag tog upp om allt underbart han skrivit, nyfiken på att träffa honom osv. Att är hans intresse så starkt som han säger så ser man väl till att träffas o tar reda på om det som finns i luften finns på riktigt med, eller? Vad väntar han på liksom. Sen avsluta jag med, men jag gör så att när du känner för att höra av dig så finns jag här. Men, vänta ej för länge. 

Kan det bli mer tydligt?
Är det jag som är jobbig nu eller?
För krävande?
Ja jag lär väl märka om jag får något svar nån dag eller inte. 

Medberoende

Yes, jag är medberoende...
Efter 6 mån in i vårt förhållande (singel nu) så fick jag reda på att min dåvarande pojkvän var alkoholist. Det krossade mig totalt för det var en helt okänd värld för mig. Inget jag har varit i kontakt med tidigare så det skrämde mig. Men känslorna tog över och jag var ju kär så jag stannade kvar. 

Hans chef tvingade honom att gå på Antabus och fick dem där men det gick som det gick. 
Jag självklart blev lika sjuk som honom: kontroll, manipulerande, krävande, kritiserande, rädsla med mera. Jag tog över som "mamma", ringde läkare, hämta medicin, plockade upp efter honom, lagade mat osv. Jag gjorde det mesta. Jag gick även på hans lögner gång på gång, till slut så visste jag inte vad som var sant mer. Fick mer eller mindre kolla upp allting. Manipulera mig, tryckte ner mig psykiskt när han hade druckit: tjock o fett, gjorde aldrig någonting, satt bara på min feta röv och sökte inga jobb utan jag levde på honom. Allt var fel, allt var mitt fel. 
Att höra detta varje gång han hade druckit eller tagit något sluta med att man nästan börja tro på allting också. Gud som vi kunde bråka. Jag hade inte hjärta att slänga ut honom. Jag älskade ju honom. 

När han var nykter så var han hur go som helst. Vi kunde prata och han lovade att skärpa sig. Ja, tills hand började igen. När jag städade hittade jag flaskor på dem mest märkliga ställena, garderoben, byrån, bakom nån hylla, under badkaret ja överallt. Men nej, det var inte hans. Hur dem hamnade där visste han inte. 

Han skada sig alltid när vi skulle göra något här hemma. Vet inte hur många gånger jag ringt ambulansen. När han varit ute efter jobbet och druckit och fått ångest så ringer han och säger att han behöver hjälp, gråter i luren och säger att jag ska ringa ambulans och polisen för han behöver hjälp med vet inte vart han är. Till slut hittar dem honom och kör honom in till Hbg och in på psyket. Inget tvång så han skrev ut sig gång på gång när han hamnade där ett flertal gånger. 
I centrum hade han trillat och slagit i huvudet, jag fick inte röra honom men skulle ringa ambulans iaf så vi åkte in. Han ville ej vara kvar så han skulle ut och röka, där ute svimma han gång på gång men fick liv i honom innan vi ramla in i buskarna. Men det roliga är att de har aldrig tagit promillen på honom. Sjukt! 
En annan gång vifta han med pistol, visste inte om det var en riktig eller vad det var för något. Han sa till mig att gå ut och ta hunden med mig. Han skulle skjuta sig själv sa han. Jag började gråta och rusar ut. På vägen ut på gården väntar jag bara på att höra ett skott. Men inget hörs. Jag ringer 112 och dem skickar dit polis, patrull och en insatsstyrka. Helt jävla sjukt var allting. Jag fattar ingenting. Det regnar ute så jag och hunden är där ute utan att ens bli tillfrågad om jag fryser eller vill komma in i nån bil för skydd. Efter flera timmar så får dem fatt i honom. Samtidigt så blir det razzia i lägenheten om det skulle finnas fler vapen eller droger i hemmet. Jag får sitta i köket när dem är färdiga där men dem hittar inget. Jag pustar ut.... 

Dem försvinner och frågar om jag är ok och om jag har någon att prata med. Jag säger ja till allt och hämtar hem hunden som grannen tog hand om. Kommer hem och blir sittandes i soffan och så börjar tårarna rinna igen och jag kunde inte sluta. Jag va i chock.... 

Det sista året har varit en rent helvete. Utan att jag visste om det hade jag gått in i en djup depression i flera månader men till slut sökte jag hjälp men de ville inte sätta medicin för de trodde det skulle hjälpa med att börja gå och prata hos en kurator. Vilket jag gjorde en gång sen hade jag ej råd att gå tillbaka. 
Dum som jag var så förlovade vi oss. Trodde verkligen han skulle skärpa sig för inget kan krossa en så mycket som en förlovning. Det höll i 2 månader sedan bröt jag den. Om det påverkade honom? Nej, det tror jag inte. Det var bara för att hålla mig kvar lite längre. Men till slut så sa jag JA! Drick några öl hemma då. Jag ändra mig. Det chockade honom och i början så gjorde han det men han skämdes till slut så gömde han igen. Drack mer och blev ännu värre mot mig. 
En dag kommer han hem, ska göra mat åt mig.. Jag äter men han blir så arg att han börjar kasta mat efter mig och skriker så jag går.... Går hem till en väninna som går hit och pratar med honom. Det första jag får höra: Hade inte Marie gått härifrån så hade jag slagit henne. 
Det ena efter det andra... 

Jag gör slut, han flyttar in med sin fd kollega och börjar jobba hos honom som starta eget efter konkursen på deras jobb. Allt frid o fröjd. 
Efter några veckor skulle han hit, gå till AF och kommunen så frågade om han fick komma hit under tiden och jag var inte glad men sa ok. Vi pratade och han hade bestämt sig för att sluta/bli ren. Jag mitt dumma nöt går på allting igen och vi börjar träffas igen.. 
Han flyttar hit igen men adressen har han inte här. För så länge han bodde här kunde polisen inte göra ett skit eftersom han bodde här. Så det misstaget gjorde jag ej om igen. Men jag trilla dit igen. 

I dagsläget är jag singel.
Han bor i Malmö hos sin mor/far och har huset som hans farmor bott i. Ej varit hemma på snart 2 månader vilket har varit jätte skönt men han har mina nyckel =( Och han vill ej ge mig den. Nu väntar jag bara på att han ska komma och hämta sina grejer och få min nyckel. 

Gjorde ju ett misstag vid jul också. Hamna i säng, men där fick jag reda på att mina känslor var döda för honom. Allting gick väldigt snabbt och han brydde sig inte om mig för fem öre utan det hela handla bara om honom som alltid. På både gott och ont. 
Så går jag tillbaka så var nog mina känslor döda för länge sedan utan jag har levt på hoppet och tron att han kommer förändras, jag är ju hans stora kärlek med mera men så har det nog inte varit alls för då gör man inte så här mot en annan människa, kan jag tycka. 

Det går inte att sätta fingret på hur det känns i dem lägena allting händer för under tiden blir man så hjärntvättad och sjuk själv/samma beteende som den beroende/att man märker vad man själv gör. Men det jag vet är att man blir sårad gång på gång, besviken och gör ont. 

Det är svårt, jobbigt, mår skit, bryter ihop, tappar sig själv på vägen, självkänslan försvinner, kan ej vara sig själv, isolerad, stänger sig, muren blir skyhög känslomässigt, tuff o hård yta... 
Detta är bara förnamnet för har man ej själv varit i detta med nån som håller på så vet man inte vad man pratar om eller hur det känns/är. Det går ej att förstå. 

Vart jag är i dagsläget?
Jag är ETT SJÄLVKLART BESTÄMD att det aldrig blir han och jag igen. Jag är inte redo för något nytt, jag har mycket att bearbeta med mig själv vilket är på g. Det minsta lilla på tv så börjar tårarna rinna, jag drömmer otroligt mycket och mycket tankar i huvudet som snurrar så kan ej somna i perioder, just nu känns jag avstängd... Jag är inte rädd för mina drömmar eftersom det är mycket och intensivt och likadant med mina tankar innan sängen utan det är nog ett sätt för kroppen att bearbeta allting, hoppas jag. Men fått tips på att ha penna o papper vid sängen så jag kan skriva ner mina drömmar... Inte alltid man kommer ihåg dem.. Så jag tar en dag i taget. Jag tror på mig själv, jag är värd så mycket mer och det blir ljusare med tiden =)

Mobbad

Jag vart mobbad i skolan från 1a klass till nästan hela högstadiet för min hårfärg, fräknar, hy osv. Och jag var inte populär i skolan utan den som var tyst, tillbakadragen och syntes inte. Jag var en nobody helt enkelt. (känns jobbigt att dra upp detta igen men ett måste för mig själv)

En kille i klassen slog mig alltid i huvudet... Alla såg vad dem gjorde... Ingen gjorde något.. Var dem som sa fula ord... Var det pyjamasparty vart jag aldrig bjuden.... Var det disco med klassen blev jag inte uppbjuden på nån dans...

Jag minns en dag som var fruktansvärd för mig.
Gick ute i Allerum åk 4-6. Kommer dit på morgonen med skolbussen, alla springer in i skolan men jag går bakom skolan och fullständigt gråter ögonen ur mig. Jag mådde så dåligt att jag inte ens ville gå in i skolan. Det tog ett tag innan läraren märkte något. Men minns ej vad som hände sen. Jag vet bara känslan och den var hemsk.

Tänkte många gånger att ingen tycker om mig.. ingen gillar mig..
Fanns dem i klassen som var ihopa men på alla dessa 9 år var jag ingens flickvän.

Först när en ny kille flytta dit och började skolan som fick nyss om mig. Han ringde mig en vacker dag och frågade mig om jag ville bli ihop med honom. Jag kommer ihåg att jag kände mig jätte lång, växte 2 dm typ. Jätte härlig känsla och jag sa JA givetvis hehe. Han var ju snygg =)
Vi umgicks jätte mycket, somnade i hans säng många gånger när vi lyssnade på ett kassetband med Bryan Adams. Jag minns att vi var ute och gick med vår hund och han har försökt pussa mig innan men jag hade aldrig pussat någon så jag ville inte riktigt eller kom på den ena ursäkten efter den andra. Men en dag så tryckte han upp mig mot en staket, stort och långt så ingen kunde se oss och kysste mig. Den här killen heter Micke... var min första kille, min första kyss och första sova över/somna hos hehe.

Efter mina förhållanden som jag har låtit killen köra över mig så pass som jag gjort har kommit till ytan och jag förstår vart det kommer ifrån tack vare anhörig gruppen jag går hos varje onsdag kväll som medberoende, mitt ex är alkoholist.
Min dåliga självkänsla har hängt med hela vägen in i mina förhållanden också. Jag har funnit mig i att bli nertryckt, bli dåligt behandlad m.m pga min barndoms mobbing som formade mig redan som liten. Hemska tanke men så är det.

Detta kom jag till insikt med i förra veckan.
Så nu när jag vet kan jag göra något åt det... =)

Min självkänsla ska på topp men det är baby steg dit.
Är på god väg...

Mansförkylning = Dödssjuk

För snart en vecka sedan så var jag ute och festa loss och det rejält. Var ju inte meningen men blir så när det är så pass länge sedan att man har noll koll på sig själv och sina begränsningar. 
Jag pussade en kompis, drack ur en grannes glas som han lämnade kvar och hångla med en annan. Detta är på fredagen.

På lördag sticker jag och väninnan till Malmö för att komma hemifrån och roadtrip by buss/tåg. Messar exet att vi ev ska ner och han ville jätte gärna träffa oss. Min tanke var att ta tillbaka min nyckel som han inte har nytta av där nere. Men av flera samtal så märkte jag att han var inte nykter/drogfri så jag var inte alls glad över att träffa honom men vi sveptes med. Han hade inga nycklar på sig heller =( Vilket han sa iaf men de tror jag nog. Vem går ut utan nycklar liksom?

På kvällen där börjar jag frysa. Riktigt in i benmärgen.
På natten mellan lör och sön så börjar halsen strula, ont att svälja.
På morgonen/förmiddagen går jag upp, dricker och skriver en status på fejjan och äter lite. Sen tänkte jag sova igen och då börjar frossan.. Åh jag bara:- Nääääää!

Så jo, feber gå G big time. 
För att fatta mig kort så har jag aldrig mått så dåligt som jag gjorde denna omgången och när jag jämför med en mansförkylningen = dödssjuk så hajar jag. Jag har haft sån frossa så ingenting hjälper/febertoppen va rinnande och het och jag kunde ej äta under den här perioden. Först när febertoppen lagt sig började magen kurra. Så då fick jag passa på att äta.
Så söndag/måndag låg jag bara och var helt borta och ensam. Ingen som kunde hjälpa mig. Mamma handla nyponsoppa åt mig iaf så lite hjälp fick jag. Så jag åt mer el mindre flytande ett par dagar. Under tiden så hade halsen lugnat sig och ringde måndag kväll till 1177 för jag hade börjat få ont i mina leder i knäna och huvudvärk. Sköterskan jag fick prata med gissade på att det va influensan och inget att göra åt utan kroppen läker själv. 

Men på tisdagen så kände jag att det blev 10 gg värre i halsen, kunde knappt prata, svälja och gjorde skit ont. Kollade i speglen med ficklampa, alldeles röd/vita belägningar och golfboll på vänster sida. Inget snack om saken. Ringer vårdcentralen och får en tid 45 min senare. Snabba puckar. Hon bad mig även ta en temp. 
Jag hade 38 grader feber och kände mig ändå piggare nästan frisk så då började jag undra hur hög feber jag haft sön/mån. Närmre 40 grader kanske. Men iaf, kom till läkaren (karl) och titta mig i halsen och sa:- Det va inte vackert! Tog ett halsprov fast jag visste till 100 % att det var halsfluss. 
Mycket riktigt =( Fick penicillin.

Handla på vägen hem, nyponsoppa hehe. Så flytande ett par dagar och det enda som var positivt va att jag tänkte "går nog ner några kilon på detta =)". 

1. Fryser på kvällen (lör)
2. Halsen på natten
3. Frossa på morgon/förmiddagen (sön)
4. Febertopp och svettas som en gris (kläder på mig så jag fick ur en del av bakterierna) 
5. Passade på att äta när febertoppen lagt sig och innan frossan kom igen.
6. Börjar lederna göra ont hur jag än ligger (mån)
7. Frossan/febertoppen går som en berg o dalbana (sön-tors)
8. Hemska huvudvärken som inga piller biter på (mån)
9. Febern minskar och vårdcentralen, börjar penicillin direkt på apoteket (tis)
10. Febern minskar mer o mer och blir mig själv sakta sakta (ons)
11. Febern borta och kan äta lite mer än två gånger dagen (tors)

Så när jag som tjej säger att nu vet jag hur ni killar känner er bara ni har en förkylningen, Jag Tror Er!!! 
Så dåligt som jag har mått i min ensamhet utan nån som visar omtanke, tar hand om och kärlek önskar jag ingen på jorden hur nära vänner man är eller ens värsta fiende. Så efter denna rundan men många SÅ haha nä men skämt åsido så är jag tacksam för att jag är bättre/frisk och en dag kvar på min penicillin kur :D