Yes, jag är medberoende...
Efter 6 mån in i vårt förhållande (singel nu) så fick jag reda på att min dåvarande pojkvän var alkoholist. Det krossade mig totalt för det var en helt okänd värld för mig. Inget jag har varit i kontakt med tidigare så det skrämde mig. Men känslorna tog över och jag var ju kär så jag stannade kvar.
Hans chef tvingade honom att gå på Antabus och fick dem där men det gick som det gick.
Jag självklart blev lika sjuk som honom: kontroll, manipulerande, krävande, kritiserande, rädsla med mera. Jag tog över som "mamma", ringde läkare, hämta medicin, plockade upp efter honom, lagade mat osv. Jag gjorde det mesta. Jag gick även på hans lögner gång på gång, till slut så visste jag inte vad som var sant mer. Fick mer eller mindre kolla upp allting. Manipulera mig, tryckte ner mig psykiskt när han hade druckit: tjock o fett, gjorde aldrig någonting, satt bara på min feta röv och sökte inga jobb utan jag levde på honom. Allt var fel, allt var mitt fel.
Att höra detta varje gång han hade druckit eller tagit något sluta med att man nästan börja tro på allting också. Gud som vi kunde bråka. Jag hade inte hjärta att slänga ut honom. Jag älskade ju honom.
När han var nykter så var han hur go som helst. Vi kunde prata och han lovade att skärpa sig. Ja, tills hand började igen. När jag städade hittade jag flaskor på dem mest märkliga ställena, garderoben, byrån, bakom nån hylla, under badkaret ja överallt. Men nej, det var inte hans. Hur dem hamnade där visste han inte.
Han skada sig alltid när vi skulle göra något här hemma. Vet inte hur många gånger jag ringt ambulansen. När han varit ute efter jobbet och druckit och fått ångest så ringer han och säger att han behöver hjälp, gråter i luren och säger att jag ska ringa ambulans och polisen för han behöver hjälp med vet inte vart han är. Till slut hittar dem honom och kör honom in till Hbg och in på psyket. Inget tvång så han skrev ut sig gång på gång när han hamnade där ett flertal gånger.
I centrum hade han trillat och slagit i huvudet, jag fick inte röra honom men skulle ringa ambulans iaf så vi åkte in. Han ville ej vara kvar så han skulle ut och röka, där ute svimma han gång på gång men fick liv i honom innan vi ramla in i buskarna. Men det roliga är att de har aldrig tagit promillen på honom. Sjukt!
En annan gång vifta han med pistol, visste inte om det var en riktig eller vad det var för något. Han sa till mig att gå ut och ta hunden med mig. Han skulle skjuta sig själv sa han. Jag började gråta och rusar ut. På vägen ut på gården väntar jag bara på att höra ett skott. Men inget hörs. Jag ringer 112 och dem skickar dit polis, patrull och en insatsstyrka. Helt jävla sjukt var allting. Jag fattar ingenting. Det regnar ute så jag och hunden är där ute utan att ens bli tillfrågad om jag fryser eller vill komma in i nån bil för skydd. Efter flera timmar så får dem fatt i honom. Samtidigt så blir det razzia i lägenheten om det skulle finnas fler vapen eller droger i hemmet. Jag får sitta i köket när dem är färdiga där men dem hittar inget. Jag pustar ut....
Dem försvinner och frågar om jag är ok och om jag har någon att prata med. Jag säger ja till allt och hämtar hem hunden som grannen tog hand om. Kommer hem och blir sittandes i soffan och så börjar tårarna rinna igen och jag kunde inte sluta. Jag va i chock....
Det sista året har varit en rent helvete. Utan att jag visste om det hade jag gått in i en djup depression i flera månader men till slut sökte jag hjälp men de ville inte sätta medicin för de trodde det skulle hjälpa med att börja gå och prata hos en kurator. Vilket jag gjorde en gång sen hade jag ej råd att gå tillbaka.
Dum som jag var så förlovade vi oss. Trodde verkligen han skulle skärpa sig för inget kan krossa en så mycket som en förlovning. Det höll i 2 månader sedan bröt jag den. Om det påverkade honom? Nej, det tror jag inte. Det var bara för att hålla mig kvar lite längre. Men till slut så sa jag JA! Drick några öl hemma då. Jag ändra mig. Det chockade honom och i början så gjorde han det men han skämdes till slut så gömde han igen. Drack mer och blev ännu värre mot mig.
En dag kommer han hem, ska göra mat åt mig.. Jag äter men han blir så arg att han börjar kasta mat efter mig och skriker så jag går.... Går hem till en väninna som går hit och pratar med honom. Det första jag får höra: Hade inte Marie gått härifrån så hade jag slagit henne.
Det ena efter det andra...
Jag gör slut, han flyttar in med sin fd kollega och börjar jobba hos honom som starta eget efter konkursen på deras jobb. Allt frid o fröjd.
Efter några veckor skulle han hit, gå till AF och kommunen så frågade om han fick komma hit under tiden och jag var inte glad men sa ok. Vi pratade och han hade bestämt sig för att sluta/bli ren. Jag mitt dumma nöt går på allting igen och vi börjar träffas igen..
Han flyttar hit igen men adressen har han inte här. För så länge han bodde här kunde polisen inte göra ett skit eftersom han bodde här. Så det misstaget gjorde jag ej om igen. Men jag trilla dit igen.
I dagsläget är jag singel.
Han bor i Malmö hos sin mor/far och har huset som hans farmor bott i. Ej varit hemma på snart 2 månader vilket har varit jätte skönt men han har mina nyckel =( Och han vill ej ge mig den. Nu väntar jag bara på att han ska komma och hämta sina grejer och få min nyckel.
Gjorde ju ett misstag vid jul också. Hamna i säng, men där fick jag reda på att mina känslor var döda för honom. Allting gick väldigt snabbt och han brydde sig inte om mig för fem öre utan det hela handla bara om honom som alltid. På både gott och ont.
Så går jag tillbaka så var nog mina känslor döda för länge sedan utan jag har levt på hoppet och tron att han kommer förändras, jag är ju hans stora kärlek med mera men så har det nog inte varit alls för då gör man inte så här mot en annan människa, kan jag tycka.
Det går inte att sätta fingret på hur det känns i dem lägena allting händer för under tiden blir man så hjärntvättad och sjuk själv/samma beteende som den beroende/att man märker vad man själv gör. Men det jag vet är att man blir sårad gång på gång, besviken och gör ont.
Det är svårt, jobbigt, mår skit, bryter ihop, tappar sig själv på vägen, självkänslan försvinner, kan ej vara sig själv, isolerad, stänger sig, muren blir skyhög känslomässigt, tuff o hård yta...
Detta är bara förnamnet för har man ej själv varit i detta med nån som håller på så vet man inte vad man pratar om eller hur det känns/är. Det går ej att förstå.
Vart jag är i dagsläget?
Jag är ETT SJÄLVKLART BESTÄMD att det aldrig blir han och jag igen. Jag är inte redo för något nytt, jag har mycket att bearbeta med mig själv vilket är på g. Det minsta lilla på tv så börjar tårarna rinna, jag drömmer otroligt mycket och mycket tankar i huvudet som snurrar så kan ej somna i perioder, just nu känns jag avstängd... Jag är inte rädd för mina drömmar eftersom det är mycket och intensivt och likadant med mina tankar innan sängen utan det är nog ett sätt för kroppen att bearbeta allting, hoppas jag. Men fått tips på att ha penna o papper vid sängen så jag kan skriva ner mina drömmar... Inte alltid man kommer ihåg dem.. Så jag tar en dag i taget. Jag tror på mig själv, jag är värd så mycket mer och det blir ljusare med tiden =)
Efter 6 mån in i vårt förhållande (singel nu) så fick jag reda på att min dåvarande pojkvän var alkoholist. Det krossade mig totalt för det var en helt okänd värld för mig. Inget jag har varit i kontakt med tidigare så det skrämde mig. Men känslorna tog över och jag var ju kär så jag stannade kvar.
Hans chef tvingade honom att gå på Antabus och fick dem där men det gick som det gick.
Jag självklart blev lika sjuk som honom: kontroll, manipulerande, krävande, kritiserande, rädsla med mera. Jag tog över som "mamma", ringde läkare, hämta medicin, plockade upp efter honom, lagade mat osv. Jag gjorde det mesta. Jag gick även på hans lögner gång på gång, till slut så visste jag inte vad som var sant mer. Fick mer eller mindre kolla upp allting. Manipulera mig, tryckte ner mig psykiskt när han hade druckit: tjock o fett, gjorde aldrig någonting, satt bara på min feta röv och sökte inga jobb utan jag levde på honom. Allt var fel, allt var mitt fel.
Att höra detta varje gång han hade druckit eller tagit något sluta med att man nästan börja tro på allting också. Gud som vi kunde bråka. Jag hade inte hjärta att slänga ut honom. Jag älskade ju honom.
När han var nykter så var han hur go som helst. Vi kunde prata och han lovade att skärpa sig. Ja, tills hand började igen. När jag städade hittade jag flaskor på dem mest märkliga ställena, garderoben, byrån, bakom nån hylla, under badkaret ja överallt. Men nej, det var inte hans. Hur dem hamnade där visste han inte.
Han skada sig alltid när vi skulle göra något här hemma. Vet inte hur många gånger jag ringt ambulansen. När han varit ute efter jobbet och druckit och fått ångest så ringer han och säger att han behöver hjälp, gråter i luren och säger att jag ska ringa ambulans och polisen för han behöver hjälp med vet inte vart han är. Till slut hittar dem honom och kör honom in till Hbg och in på psyket. Inget tvång så han skrev ut sig gång på gång när han hamnade där ett flertal gånger.
I centrum hade han trillat och slagit i huvudet, jag fick inte röra honom men skulle ringa ambulans iaf så vi åkte in. Han ville ej vara kvar så han skulle ut och röka, där ute svimma han gång på gång men fick liv i honom innan vi ramla in i buskarna. Men det roliga är att de har aldrig tagit promillen på honom. Sjukt!
En annan gång vifta han med pistol, visste inte om det var en riktig eller vad det var för något. Han sa till mig att gå ut och ta hunden med mig. Han skulle skjuta sig själv sa han. Jag började gråta och rusar ut. På vägen ut på gården väntar jag bara på att höra ett skott. Men inget hörs. Jag ringer 112 och dem skickar dit polis, patrull och en insatsstyrka. Helt jävla sjukt var allting. Jag fattar ingenting. Det regnar ute så jag och hunden är där ute utan att ens bli tillfrågad om jag fryser eller vill komma in i nån bil för skydd. Efter flera timmar så får dem fatt i honom. Samtidigt så blir det razzia i lägenheten om det skulle finnas fler vapen eller droger i hemmet. Jag får sitta i köket när dem är färdiga där men dem hittar inget. Jag pustar ut....
Dem försvinner och frågar om jag är ok och om jag har någon att prata med. Jag säger ja till allt och hämtar hem hunden som grannen tog hand om. Kommer hem och blir sittandes i soffan och så börjar tårarna rinna igen och jag kunde inte sluta. Jag va i chock....
Det sista året har varit en rent helvete. Utan att jag visste om det hade jag gått in i en djup depression i flera månader men till slut sökte jag hjälp men de ville inte sätta medicin för de trodde det skulle hjälpa med att börja gå och prata hos en kurator. Vilket jag gjorde en gång sen hade jag ej råd att gå tillbaka.
Dum som jag var så förlovade vi oss. Trodde verkligen han skulle skärpa sig för inget kan krossa en så mycket som en förlovning. Det höll i 2 månader sedan bröt jag den. Om det påverkade honom? Nej, det tror jag inte. Det var bara för att hålla mig kvar lite längre. Men till slut så sa jag JA! Drick några öl hemma då. Jag ändra mig. Det chockade honom och i början så gjorde han det men han skämdes till slut så gömde han igen. Drack mer och blev ännu värre mot mig.
En dag kommer han hem, ska göra mat åt mig.. Jag äter men han blir så arg att han börjar kasta mat efter mig och skriker så jag går.... Går hem till en väninna som går hit och pratar med honom. Det första jag får höra: Hade inte Marie gått härifrån så hade jag slagit henne.
Det ena efter det andra...
Jag gör slut, han flyttar in med sin fd kollega och börjar jobba hos honom som starta eget efter konkursen på deras jobb. Allt frid o fröjd.
Efter några veckor skulle han hit, gå till AF och kommunen så frågade om han fick komma hit under tiden och jag var inte glad men sa ok. Vi pratade och han hade bestämt sig för att sluta/bli ren. Jag mitt dumma nöt går på allting igen och vi börjar träffas igen..
Han flyttar hit igen men adressen har han inte här. För så länge han bodde här kunde polisen inte göra ett skit eftersom han bodde här. Så det misstaget gjorde jag ej om igen. Men jag trilla dit igen.
I dagsläget är jag singel.
Han bor i Malmö hos sin mor/far och har huset som hans farmor bott i. Ej varit hemma på snart 2 månader vilket har varit jätte skönt men han har mina nyckel =( Och han vill ej ge mig den. Nu väntar jag bara på att han ska komma och hämta sina grejer och få min nyckel.
Gjorde ju ett misstag vid jul också. Hamna i säng, men där fick jag reda på att mina känslor var döda för honom. Allting gick väldigt snabbt och han brydde sig inte om mig för fem öre utan det hela handla bara om honom som alltid. På både gott och ont.
Så går jag tillbaka så var nog mina känslor döda för länge sedan utan jag har levt på hoppet och tron att han kommer förändras, jag är ju hans stora kärlek med mera men så har det nog inte varit alls för då gör man inte så här mot en annan människa, kan jag tycka.
Det går inte att sätta fingret på hur det känns i dem lägena allting händer för under tiden blir man så hjärntvättad och sjuk själv/samma beteende som den beroende/att man märker vad man själv gör. Men det jag vet är att man blir sårad gång på gång, besviken och gör ont.
Det är svårt, jobbigt, mår skit, bryter ihop, tappar sig själv på vägen, självkänslan försvinner, kan ej vara sig själv, isolerad, stänger sig, muren blir skyhög känslomässigt, tuff o hård yta...
Detta är bara förnamnet för har man ej själv varit i detta med nån som håller på så vet man inte vad man pratar om eller hur det känns/är. Det går ej att förstå.
Vart jag är i dagsläget?
Jag är ETT SJÄLVKLART BESTÄMD att det aldrig blir han och jag igen. Jag är inte redo för något nytt, jag har mycket att bearbeta med mig själv vilket är på g. Det minsta lilla på tv så börjar tårarna rinna, jag drömmer otroligt mycket och mycket tankar i huvudet som snurrar så kan ej somna i perioder, just nu känns jag avstängd... Jag är inte rädd för mina drömmar eftersom det är mycket och intensivt och likadant med mina tankar innan sängen utan det är nog ett sätt för kroppen att bearbeta allting, hoppas jag. Men fått tips på att ha penna o papper vid sängen så jag kan skriva ner mina drömmar... Inte alltid man kommer ihåg dem.. Så jag tar en dag i taget. Jag tror på mig själv, jag är värd så mycket mer och det blir ljusare med tiden =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar