Mmmm...
Jaha, så ännu en dag åt skogen känns de som.
Låg och drog mig länge fast dem håller på och hamrar, sågar där ute på gården till förskolan. Gick upp, klädde mig och stack iväg och gick ut med lilla Ame i regnet. Men vad gör det? Blev lita blöt men inte så mycket. Va skönt väder ute annars. Gick lugnt och sansat i mina egna tankar. Vovven gjorde sina behov.
När jag kom hem så gjorde jag frukost + satte igång en maskin disk. Tog med frukosten till datorn och satte igång den, tänkte göra nytta med att lägga in mina annonser på pryllarna jag fota igår. Kom in på fejjan och kollade igenom där, spelade lite Bingo så man fördrev tiden där lite grann. La in 4 annonser på bud i Fynda i Klippan så man får inte lita pengar =) Är behövligt nu kan jag säga.
Övrigt har dagen varit piss. Ville gå och lägga mig igen för livet är trist just nu, för mycket bekymmer som inte reder ut sig och inget händer. Tycker synd om mig själv att det aldrig ska få vara glatt, lycklig och uppskatta det underbara livet. Hur ska man kunna göra det när man jämnt och ständigt ska fajtas med något i samhället? Är det inte pengar det handlar om så är det något annat. Och just nu är det mycket runt omkring mig som faller. HUR ska jag orka liksom. Ingen som ger mig energi.
Helt plötsligt var kl 16.55 och var tvungen att göra vid mig för anhörigmötet. Blev jeans, top och kofta och mina brillor jag hittat =)
Fick höra att jag passade i glasögon hehe och att kvinnan som höll i mötet kände sig väldigt iakttagen i och med att jag hade brillorna på mig hehe. Brukar ju inte ha det för jag är en slarvemaja. Idag prata vi om barnen i familjen, hur dem blir och priset för det och känslan. Kunde dock ej placera mig själv men jag är den som gärna hjälper andra före mig själv. Hur det kan komma sig vet jag inte. Kan väl vara så att när jag var yngre/barn så hade jag inga föräldrar som direkt fråga hur det gick i skolan, vad jag har gjort osv så det kan kanske komma därifrån. Så länge jag kan minnas så har jag varit den som tagit hand om födelsedagar, fixat och donat i familjen. När min storebror gick bort så tog jag över när mamma inte orka mer, blev för mycket för henne + sorgen. Jag fick bita ihop och ta den biten samtidigt som jag glömde bort allt annat så som räkningarna.
Kom till Oj och träffa på en väninna där och hennes mamma och hennes mamma kände knappt igen mig pga glasögonen hehe och att jag passade i dem =)
Men det som gjorde mig berörd va att kvinnan som höll i mötet sa till mig: - Du är värdefull, glöm inte det. Innan vi sluta så va jag tvungen att säga det som tyngde mig. Det som jag berätta om vad mitt ex hade sagt i lördags när jag revet i hallen.
Det vi kom fram till var att jag tog åt mig så hårt för att jag fortf relaterar till vår relation (jag o mitt ex) och att det troligtvis är därför jag blir så upprörd, ledsen och arg. Jag behövde höra lite av det så jag fattar dels att jag inte är dum i huvet som han ville få mig att tro och att det han sa är ju inte sant för det går ju och fixa även utan honom. Ja det är ett svårt kapitel och är väl mer förstörd än jag vill inse. Men jag höll på att börja gråta när jag var på väg hemåt. Känner mig så bruten, visen som en blomma som behöver vatten och omsorg för att börja sträcka på mig igen och känna mig som Jag.
För det är inte ofta man får höra såna saker så som att man är värdefull som människa. Jag är duktig på att berömma andra men få höra saker själv är sällan. Så när man väl hör något så suger man det åt sig som en svamp.
Jaha, så ännu en dag åt skogen känns de som.
Låg och drog mig länge fast dem håller på och hamrar, sågar där ute på gården till förskolan. Gick upp, klädde mig och stack iväg och gick ut med lilla Ame i regnet. Men vad gör det? Blev lita blöt men inte så mycket. Va skönt väder ute annars. Gick lugnt och sansat i mina egna tankar. Vovven gjorde sina behov.
När jag kom hem så gjorde jag frukost + satte igång en maskin disk. Tog med frukosten till datorn och satte igång den, tänkte göra nytta med att lägga in mina annonser på pryllarna jag fota igår. Kom in på fejjan och kollade igenom där, spelade lite Bingo så man fördrev tiden där lite grann. La in 4 annonser på bud i Fynda i Klippan så man får inte lita pengar =) Är behövligt nu kan jag säga.
Övrigt har dagen varit piss. Ville gå och lägga mig igen för livet är trist just nu, för mycket bekymmer som inte reder ut sig och inget händer. Tycker synd om mig själv att det aldrig ska få vara glatt, lycklig och uppskatta det underbara livet. Hur ska man kunna göra det när man jämnt och ständigt ska fajtas med något i samhället? Är det inte pengar det handlar om så är det något annat. Och just nu är det mycket runt omkring mig som faller. HUR ska jag orka liksom. Ingen som ger mig energi.
Helt plötsligt var kl 16.55 och var tvungen att göra vid mig för anhörigmötet. Blev jeans, top och kofta och mina brillor jag hittat =)
Fick höra att jag passade i glasögon hehe och att kvinnan som höll i mötet kände sig väldigt iakttagen i och med att jag hade brillorna på mig hehe. Brukar ju inte ha det för jag är en slarvemaja. Idag prata vi om barnen i familjen, hur dem blir och priset för det och känslan. Kunde dock ej placera mig själv men jag är den som gärna hjälper andra före mig själv. Hur det kan komma sig vet jag inte. Kan väl vara så att när jag var yngre/barn så hade jag inga föräldrar som direkt fråga hur det gick i skolan, vad jag har gjort osv så det kan kanske komma därifrån. Så länge jag kan minnas så har jag varit den som tagit hand om födelsedagar, fixat och donat i familjen. När min storebror gick bort så tog jag över när mamma inte orka mer, blev för mycket för henne + sorgen. Jag fick bita ihop och ta den biten samtidigt som jag glömde bort allt annat så som räkningarna.
Kom till Oj och träffa på en väninna där och hennes mamma och hennes mamma kände knappt igen mig pga glasögonen hehe och att jag passade i dem =)
Men det som gjorde mig berörd va att kvinnan som höll i mötet sa till mig: - Du är värdefull, glöm inte det. Innan vi sluta så va jag tvungen att säga det som tyngde mig. Det som jag berätta om vad mitt ex hade sagt i lördags när jag revet i hallen.
Det vi kom fram till var att jag tog åt mig så hårt för att jag fortf relaterar till vår relation (jag o mitt ex) och att det troligtvis är därför jag blir så upprörd, ledsen och arg. Jag behövde höra lite av det så jag fattar dels att jag inte är dum i huvet som han ville få mig att tro och att det han sa är ju inte sant för det går ju och fixa även utan honom. Ja det är ett svårt kapitel och är väl mer förstörd än jag vill inse. Men jag höll på att börja gråta när jag var på väg hemåt. Känner mig så bruten, visen som en blomma som behöver vatten och omsorg för att börja sträcka på mig igen och känna mig som Jag.
För det är inte ofta man får höra såna saker så som att man är värdefull som människa. Jag är duktig på att berömma andra men få höra saker själv är sällan. Så när man väl hör något så suger man det åt sig som en svamp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar